tisdag 31 augusti 2010

Trädgårdstur till Tallinn

I fjol for arboarkticerna på en mycket lyckad trädgårdsresa till Helsingfors. I år styrde vi i stället kosan mot den erkänt vackra huvudstaden på andra sidan Finska viken – det estländska Tallinn.

Vy från Domberget över den världsarvsskyddade Gamla staden i Tallinn

Tallinns främsta varumärke är väl snarare den medeltida stadskärnan än några grönområden, men faktum är att det redan omedelbart utanför den åldersstigna stadsmuren ligger sevärda parker. Under vårt besök i mitten av augusti pågick för övrigt en liten blomsterfestival i en av dessa, där en av programpunkterna var en designtävling av gröna rum. Esternas fantasi, kreativitet och goda smak övertrumfade med råge den som kända svenska trädgårdsdesigners av någon obegriplig anledning lyckats lura omvärlden att de besitter.

På gångavstånd från stadskärnan ligger också det mycket stora och trivsamma rekreationsområdet Kadriorgparken. Det hela påminner på flera sätt om Hagaparkens förhållande till Stockholm, med skillnaden att Kadriorg är bättre skött och mindre urskogslik, vattnet intill är öppet hav och inte Brunnsviken och Peter den stores sommarslott i barockstil är en betydligt större sevärdhet än det numera staket-, idegranhäck- och kamerakringgärdade Haga slott.

Peter den stores nästan obegagnade sommarresidens i Kadriorgparken

Ytterligare ett stycke längre ut åt samma håll ligger Tallinns botaniska trädgård. I ett land berömt för sina barrväxter och klematis hade vi kanske i ärlighetens namn förväntat oss mer av denna. Men det måste också vara svårt för denna förhållandevis unga institution att bli jämförd med förra årets supersuccé – Helsingfors botaniska trädgård. En febril byggaktivitet rådde dock överallt i parken intill Piritaån. Bland annat kommer det redan ganska sevärda växthuset inom kort att bli mer än dubbelt så stort – så vi gissar att Tallinns botaniska har framtiden för sig.

Interiör i växthuset i Tallinns botaniska trädgård

Tallinn i all ära men frågan är ändå om inte resans clou var den hyrbilresa sex mil söderut som vi företog oss en dag. Ja, kanske inte själva resan, men väl målet – en av Nordeuropas absolut bästa handelsträdgårdar – Nurga Puukool, just intill stora landsvägen till Haapsalu. Visserligen hade vi i förväg studerat plantskolans överdådiga sortiment på nätet men att plötsligt befinna sig i detta eldorado av sällsynta exoter av utsökt kvalitet men med skrattretande låga priser var så overkligt att man nästan bara stammade och kände sig handlingsförlamad.
Nurga Puukool - den klart bästa plantskola vi någonsin besökt

Eftersom vi denna gång hade tagit flyget till Estland blev det heller ingen tokshopping. Endast sex små barrväxter som befriades från jord och krukor och sedan staplades i en shoppingkasse blev utgången av besöket (mer om dessa plantor inom kort). Men nästa år måste vi verkligen åka dit i egen bil och fullkomligt ge oss hän. Eller finns det någon som vill samåka i en hyrbuss?

måndag 30 augusti 2010

I Draculas käftar

Det är nu länge sedan vi rapporterade om sådana spöklika händelser och bloddrypande historier som varit mer eller mindre legio under tidigare säsonger. Allra mest skräckinjagande, som ni kanske minns, var den transsylvanska vampyrviolen, Viola jooi, som under förra hösten livnärde sig på att suga musten ur intet ont anande rönnbär.

Nu har rönnbären börjat falla igen, men vampyrviolen är tryggt fjättrad vid en ny plats i Arboarkticum. Läsaren kanske därmed undrar om Arboarkticum detta år äntligen blivit en fridens boning där harmoni och trygghet plötsligt härskar i rabatterna?

Vi kan lugna er med att så icke är fallet. Hoten varierar, men faran består, till lycka för alla våra spänningsälskande följare. Den nya fasa som plötsligt gjort sitt inträde i rabatten är ingen mindre än den kaukasiska pionen, som med bloddrypande käftar står beredd att sluka allt som kommer i dess närhet:

Den dödsföraktande fotografen undkom käftarna endast med nöd och näppe 

Vi tror att det här i själva verket är Dracula själv, som flytt sina förföljare och från Rumäniens kust tagit en simtur över Svarta havet till Kaukasien, och nu framlever under täckmanteln Paeonia caucasica.

Vi har sagt det förut: Arboarkticum är verkligen en plats bara för de modigaste.

söndag 29 augusti 2010

Årets ogräs

Ungefär så här dags, i slutet av sommaren, brukar vi alltid utse ”Årets ogräs”. Det vill säga den växt som, helt på eget bevåg, brukar dyka upp i ymnig utsträckning och på så sätt sätta sin personliga prägel på trädgården det innevarande året. Hittills har det alltid varit olika ogräs som varit det mest inflytelserika. I fjol gick titeln till det kulörta hampdånet, men årets segrare är tvivelsutan liten blåklocka, Campanula rotundifolia.

Årets ogräs - liten blåklocka...

Just i år har den tuvvist dykt upp i stora bestånd på ett flertal ställen i gräsmattan och därigenom försvårat gräsklippandet högst avsevärt.

...har i år dykt upp tuvvis i stora ljusblå bestånd

För inte kan man väl klippa bort sådana små blå raringar som de här?

Tuvorna är måhända läckra, men på närmare håll är de rent av oemotståndliga

lördag 28 augusti 2010

Potät-antiklimax

Nej, detta är inte någon intrikat form av lungmos. Det är inte heller någon annan form av oaptitlig husmanskost baserad på inälvor.

Detta ska föreställa potatis. Det är även en rättvisande bild av 2010 års största rotsaksantiklimax.

Lungmos?

I april i år tillskansade vi oss med näbbar och klor ett antal spännande sättpotatis-nyheter från en svindyr plantskola i Stockholmstrakten. Sorten Maris Peer kan vi inte nog prisa, och den brittiska Anya var en trevlig och smaklig ny bekantskap till sensommarens ljumma potatissallader. Allra dyrast av dyrgriparna var sättknölarna med det fantasieggande namnet Highland Burgundy Red - och våra förhoppningar på dessa knölar var enorma!

Vi citerar oss själva, från 13:e april i år: "Denna potatis ska med tanke på inköpskostnaden definitivt även ätas. Varenda liten knöl - oavsett hur den smakar."

Detta uttalande får vi nu äta upp, tillsammans med en vattnig, smaklös och inälvsfärgad potatis som hur man än beter sig vid tillredningen förblir stenhård i mitten och med karaktär av lungmos i de yttre lagren. Men ätas ska de, de förbaskade potatisarna, för inte katten slänger man potäter på komposten när sättknölarna kostade fyrtionio kronor för FEM stycken!

Å andra sidan är vi rätt lättade över att det inte var fler potäter än så i påsen.

torsdag 26 augusti 2010

En enkel tulipan

Eftersom vi i hög utsträckning hemfallit åt zonknäckeri har vi också med tiden kommit till insikt om att många träds härdighetsangivelser generellt sätts alldeles för fegt av fackfolk. Det gäller bland annat silverlönn (Acer saccharinum), sockerlönn (Acer saccharum), tempelträd (gingko biloba), solfjäderstallar (Sciadopitys verticillata), trumpetträd (catalpa av olika slag) och kanske framförallt trumpetträdet (Liriodendron tulipifera).

Trots att facklitteratur och handelsträdgårdar fortfarande vanligen anger tulpanträdet som endast härdigt i zon 1 eller möjligtvis 2 stöter man allt oftare på dem på friland långt upp i landet. Peter Korns uppfattning är att det är fullt härdigt i zon 5 och åtminstone hos oss i zon 4 har det fungerat fint i flera år, trots en placering i dräneringsgruset intill en blåsig husknut. Ja, inte ens en vidrig vinter som den senaste har det frusit tillbaka det bittersta.

Tulpanträdet - med hopplöst felaktig härdighetsangivelse

Ja, faktiskt har det fungerat lite för bra. I vårt urkiga klimat här i Norduppland med sin alldeles för korta växtsäsong brukar visserligen det mesta vi provar klara sig, men det tar lång tid på sig att etablera sig, växer sedan långsamt och blir sällan särskilt stort och pampigt. Detta gäller INTE tulpanträdet! Längre söderut i landet brukar man varna för att plantera tulpanträd i vanliga trädgårdar eftersom de blir enormt stora och växer med en poppels hastighet. Lyxproblem trodde vi – ack vad fel vi hade.

Samma blads undersida, sedd från andra håll

Till och med vårt tulpanträd växer så kraftigt att det bara var en tidsfråga innan det skulle komma att bli problem att rymmas så nära en husvägg. Ett av sommarens projekt blev därför att ta sista chansen att omplantera det innan rotsystemet brett ut sig allt för mycket. Det var i grevens tid men nu står trädet betydligt längre ut mitt på baksidesgräsmattan. Och för den som undrar – nej, vårt tulpanträd har faktiskt aldrig begåvats med ett eget namn (vilket ju annars är kutym hos oss). Det kanske är dags att ändra på det nu. Namnförslag emottages tacksamt.

Vårt ännu så länge namnlösa tulpanträd på sin nya plats

onsdag 25 augusti 2010

På Ockelbofronten intet nytt

Under rubriken Överskattade besöksträdgårdar har vi understundom varit ganska beska i tonen. Om det kan man tycka vad man vill - somliga har uppskattat vår ärliga (och naturligtvis högst subjektiva) åsikt medan andra studsat vid åsynen av recensioner som tidvis osat ganska tät svavelrök.

En av trädgårdarna som fått sig en rejäl känga är Wij trädgårdar i Ockelbo. Vi sågade parken jäms med fotknölarna i januari 2009.

I början av augusti i år befann vi oss ånyo på genomresa i den trakt som prins Daniel med sådan genomslagskraft pekat ut på alla svenskars bilkartor (något som säkerligen gynnat även Wij trädgårdar). Kanske hade samvetet börjat ömma en smula över våra tidigare hårda ord - eller så var det helt enkelt bara så att vi började bli en smula hungriga - men vi bestämde oss i alla fall för att ge Lars Krantz flaggskepp en ny chans - och samtidigt få oss något till livs.

Åh, vad vi hoppades få revidera våra åsikter! Ingen hade blivit gladare än vi av att få göra avbön och erkänna att Wij är något unikt och skönt!

Men tyvärr. Wij trädgårdar är inte för oss. Wij säger oss inget, slår inte an någon sträng i vårt inre och bjuder allra minst på några växtmöten - inte vid förra besöket och inte vid detta. I Wijs dåligt ihoptråcklade lapptäcke av spretig konst och spridda installationer står växterna allt som oftast som stela statister i bakgrunden. Och vad är väl en trädgård som inte bjuder på några växtmöten, även om den visar upp aldrig så många upp-och-nedvända rotstubbar, marmorblock på singelunderlag eller aluminiummurar?

Efter en besviken rundvandring avslutade vi vårt besök med en runda i trädgårdens shoppingbod. Där fann vi besökets absoluta lågvattenmärket i form av... detta. Blåsippor i all ära - men ETTHUNDRATJUGO kronor för en helt och hållet vanlig Hepatica nobilis?

Blåsippor, månne i platina?

En spännande sak hittade vi dock i parken! Alldeles intill cafeet växte en så kallad flygrönn, det vill säga ett rönnskott som grott i en klyka i en gammal lönn. Flygrönnar sägs skydda mot allehanda trolldomar och dåligt väder, så kanske står Wij trädgårdar, trots alla sina brister, ändå under beskydd från högre makter. Så vilka är väl vi att bråka med dem...

Rönn i lönn

tisdag 24 augusti 2010

Sommarsemestern 2010 fortsätter

Så här dags har väl alla anständiga människor återvänt till sina arbetsplatser efter sin rättmätiga sommarledighet. Nu kan inte arboarkticerna berömma sig för att vara särskilt anständiga, ja frågan är om vi ens är att betrakta som mänskliga? Kanske är det just därför vi bestämt oss för att fortsätta semestra ett tag till – ja kanske hela hösten! Vi ska bara åka till våra respektive kontor i stan lite då och då för att jobba lite i veckorna. Fast bara för att vi vill det naturligtvis – egentligen har vi fortfarande semester – åtminstone hela veckändorna.

Väg ut, på väg hem till stan för att variera tillvaron
med lite jobb under vår fortsatta semester

Egentligen passade det ganska bra att vi var tvungna att lämna landsstället och åka till stan nu i morse. Sist vi var där glömde vi nämligen kvar vårt bredbandsmodem. Det är bland annat därför det varit lite tyst från Arboarkticum i blogosfären den senaste tiden. En annan anledning är att vi varit en hel del på resande fot och när vi väl varit hemma ägnat oss åt ett flertal tidsödande projekt.

Dessa utflykter, projekt och nya inköp kommer ett bra tag framöver att utgöra tyngdpunkten i bloggeriet om vi får gissa. I väntan på nästa inlägg får ni ägna er åt dessa idolporträtt på boningshuset ur olika vinklar. Vilken tur att vi fortfarande har semester och får åka dit igen redan på fredag! ;-D


...Baksidan...

...och östgaveln, sedd från Köksträdgården

tisdag 3 augusti 2010

Månadsbilden nummer 7: Högsommarstiltje

Juligrönska

Sent omsider kommer vi på att vi lämnat juli månad bakom oss, för flera dagar sedan. Så kan det gå, när semesterdagarna gör det oväsentligt att hålla reda på vardag, helg och datumnumrering.

Även i rabatten råder ett dämpat lugn. På andra sidan huset skriker frivola rudbeckior med mättade färger, men i Lavrabatten är det just nu lite tunnsått med blomning. Ja, om man inte räknar bolltistlarna förstås, som till fjärilars, humlors och getingars stora glädje äntligen blommar. Som kontrast till de manshöga bolltistlarna blommar även några av de raraste småttingarna - de där som kräver att man kryper intill och talar vänligt och gullar lite.

Småtting 1: Hosta 'Blue Mouse Ears'


Småtting 2: Allium kansuense

Kanske kommer nästa månadsbild bjuda på nya vyer. Ett av de tänkta semesterprojekten är att utöka rabatten med ett ben mot gräsmattans mitt, med både nya rabattdelar och ett upphöjt stenparti. Stenar har redan lagts på hög och i en skuggig hörna intill huset står en mängd spännande växter och väntar på nytt hem. Vi hoppas att de hinner flytta in och göra sig så hemmastadda att nästa månadsbild kan bjuda på inflyttningsfest!

Porslinsanemonen, Anemonopsis macropylla,
har nästan lika vackra knoppar som blommor

måndag 2 augusti 2010

Livets källa

Så kom det då till sist – det livgivande regnet!

Arboarkticerna har sent omsider gått på semester. Ledigheten inleddes med en traditionsenlig shoppingresa för att kunna ersätta de växter som gått åt i den lika traditionsenliga sommartorkan. När vi kom hem igen var regnmätaren full och gräsmattan återigen grön och tufsig. Många träd och buskar har redan skjutit nya skott och späda blad fyller återigen trädgården. Livet har återvänt till Arboarkticum!

Praktvidet glädjer sig åt den efterlängtade nederbörden