måndag 31 oktober 2011

Happy Halloween!



Tillönskar arboarkticerna alla läsare och andra
trädgårdsvänner runt om i världen!

Månadsbild 10, 2011

Den minnesgode och skarpögde har måhända noterat att solen strålat från
en blå himmel över Arboarkticum den sista i varje månad hittills i år. Så lär
den visst ska göra idag också, men eftersom den inte är uppe tillräckligt länge
för att vi ska få se den fuskade vi och tog månadsbilden igår och då var det mul.
Tja vad finns mer att säga... höst, höst, höst (om än mild sådan) och hönsnäten
är som synes redan på plats.

onsdag 26 oktober 2011

Moderna trädgårdsmysterier: Snöbär, här?

Det har kommit in en katt ibland hermelinerna! Å nu syftar vi inte på det rara gamla värdparet i vår senaste text utan på medicinalväxten blåbärstry, Lonicera caerulea kamtschatica, vilken vi berättade om i våras. Utan att vi märkt hur det gått till har den av oss lovordade bärbusken plötsligt närt en gökunge vid sin barm - en odåga som vi inte kan tolka på annat sätt än att det är det fruktade ogräset snöbär, Symphoricarpus rivularis.

Visst måste väl det här vara snöbär?
Men hur sjutton kom det hit?

Arboarkticerna brukar påstå att de älskar alla växter, särskilt träd och buskar, men till och med vi har hittills dragit oss för att introducera detta påstått oerhört invasiva ogräs i trädgården. Det närmsta vi kommit är en liten rosabärig släkting från Lidl som vi planterat mitt på Pelousen för att kunna bekämpa med gräsklipparen ifall den skulle bli för stursk. Än så länge är den dock bara en tvärhand hög och har aldrig blommat så mysteriet kvarstår. Var sjutton kommer snöbäret mitt i blåbärstryet ifrån?

måndag 24 oktober 2011

En ny granne

Det händer ibland, men inte särskilt ofta, att arboarkticerna får nya grannar. Nu är ett sådant tillfälle. Till vår stora glädje har någon flyttat in i ett hål i vår slarvigt ihoprafsade mur mellan Sipplunden och Nedre pinetet.

Kanske dags att sätta upp en liten brevlåda utanför
ingångshålet mellan tegelstenarna?

Nu på söndagen, i samband med staketmåleri på platsen, fick vi för första gången träffa denna någon. Det visade sig vara ingen mindre än unga fröken Vera småvessla - en levnadsglad nippertippa som kanske inte är den mest vittra i omgivningen, men som ändå kommer långt med sin flickaktiga charm.

Tyvärr hann vi inte få någon bild på Vera, som hade rysligt bråttom då hon skulle på te hos herr och fru Melin. Därför har vi lånat en bild på Veras estländska kusin Hilja, som villigt poserar på en utbildningssajt på nätet:

Småvessla (Mustela nivalis nivalis)

torsdag 20 oktober 2011

Jamen, släck då!

Men det är inte bara solrosorna som envisas med att förneka hösten.Vad är det här för präktig solgul höstblomma då?

Jamen, är det inte...?

Jovisst, är det det grekiska silverkungsljuset vi redan skrivit om så många gånger. Det som först tog nio år på sig att blomma och som sedan hotades av det nya vedbodbygget. Men här står det nu fortfarande i slutet av oktober och blommar rikligare än någonsin.

Galet blommande silverkungsljus, strax före halloween

Nu har den fantastiska plantan blommat överdådigt sedan midsommar och helt utan att bekommas av säsongens allt tätare nattfrostsangrepp. Det här är nästan löjligt. Nu måste det väl ändå snart vara dags att släcka ljuset. Det finns faktiskt de som vill sova här!!!

söndag 16 oktober 2011

Soldyrkare

Höst! De säger Höst!

Höst? Vi vägrar lyssna. I Arboarkticum strävar solrosorna fortfarande mot himmelen och oktobersolen värmer både kropp och själ.

I Arboarkticum kommer inte årets höst förrän
solrosorna hunnit både blomma och vissna. Sådeså.

Idag myntar Tant Grön uttrycket "Oktober är det nya augusti". Underbart! Vi kunde inte kommit på något bättre för att beskriva denna synnerligen välvilliga höst (OK, -2 grader har vi haft en morgon denna vecka, men inte längre stund än att våra blomster som synes oförtröttligt strävar på).

torsdag 13 oktober 2011

Dickson flyttar in

Så kom då frosten även till Arboarkticum och vi fann det för bäst att flytta in flertalet av de lite mer kinkiga vännerna i farstun. Till dessa hör Dickson. Kommer ni ihåg honom? Trädormbuken (Dicksonia antarctica) som vi köpte av lokalbefolkningen utmed en levada på Madeira för fyra euro i mars och som vi först trodde var stendöd.

Dickson undrar vad som hände!?

Men död var han som bekant inte utan vaknade till liv lagom till försommaren och har sedan dess stått ute i trädgården och mått förträfligt. Ja, kanske har vi rent av fått ett nytt problem på halsen.

Nyss hade han det luftigt och mysigt utomhus.
Nu plötsligt befinner han sig i en trång farstu.

Dickson tycks ha trivts lite för bra och har på blott några ynka sommarmånader växt sig groteskt stor. Nu vet vi inte riktigt var vi ska göra av honom. Han är redan för stor för att få upp för den smala trappan till vinterförvaringen så risken är att han blir grinigt stående i farstun hela vintern - och den skulle vi behöva för andra ändamål. Vinterkläder till exempel. Aldrig får man vara riktigt nöjd. Våren, kom fort!!!

Vi undrar också hur det här gick till.
Har någon gett Dickson anabola steroider när vi tittade bort?
Bilden ljuger. Han är betydligt större än vad det ser ut som här.
Redan över metern hög och drygt 1,5 m i omkrets

söndag 9 oktober 2011

Ännu en frostfrist...

OK då. Det är väl höst nu. Åtminstone visar dagarnas längd tydligt vartåt det barkar, även om vi även föregående natt klarade oss från de högljudda hoten om frost. Vi har varit gynnade i år - ännu inga minusgrader, och det blommar grannare än något tidigare år i oktober. Igår kväll, precis innan mörkret föll och det kändes isande kallt i luften, tog vi in en hel famn rosenskäror, lejongap och luktärtor för att rädda blomsterprakten från den frost som uteblev - så nu blommar det grant även inomhus i Arboarkticum. Men blomsterprakt i vas i all ära - det var med ett stort leende och lätta kliv vi hälsade våra kära vänner utomhus godmorgon ännu en solig oktobergryning.


Rar liten frösådd toffelblomma - Calceolaria sp. När den vissnat ligger toffeln kvar flera dagar på marken under - det ser ut som att någon mycket liten varelse, kanske en skalbagge,  tappat sina tofflor i brådska...


Körsbärsbenvedens frukt är visserligen ingen riktig blomma, men vacker som en sådan.


Cigarrblomman är en förtjusande ettåring. Var den här kommer ifrån vete sjutton. Det verkar som att förra årets planta frösått sig i barktäckningen runt pallkragarna. Är det verkligen möjligt?



Underbara, underbara höstsilveraxet. Det är inte alla år den hinner blomma innan frosten tar den, men i år sprider den sin väldoft över hela gårdsplanen.


Blåklocksklematisen har lagt sig över hortensian. Den har aldrig blommat så överdådigt som i år och man slutar aldrig förundras över blommans alldeles egna textur. Som tjock marsipan!


Den kära grekiska vädden. Hur kan något grekiskt vara så otroligt köldtåligt???


Grewian, fortfarande översållad med sina rosalila blommor - nästan som små magnoliablommor. Snart ska den in för övervintring.


Den här plantan, då med skylten Calceolaria, köpte den toffelälskande arboarkticern på en växtmarknad. Plantan växte och växte och växte och... kom slutligen ut såsom nattljus.


Pelargonium sidoides bor fortfarande utomhus och verkar icke misstycka.
 

På Gotland sägs rosorna blomma minst fram till jul. Vi vågar väl knappast hoppas att Stanwell Perpetual förmår göra detsamma - men vem vet..?


Vit ölandstok - blommar som en ... ja, tok.


Och till sist: vårlöften. Hjärtat smälter vid åsynen av magnolians lovikavantar (men hallå, LITE tidigt för vantar va???)

måndag 3 oktober 2011

Straffarbete?

En taktlös besökare har klantigt upplyst oss om att vårt nya zornstaket ger associationer till fängelsestängsel.

View through a fence

Och visst måste vi medge att det för närvarande känns lite som ett straffarbete att vika höstens vackraste tid till att slava med det här byggprojektet. Men nöden har ingen lag. Innan vintern kommer måste vi göra vad kan för att få slitgörat gjort. Annars kommer vi att ha korsdrag av råbockar här.
 
Sisyfosarbete i stekande sol

Men varför varnade ingen oss för hur jobbigt det skulle vara att dunka jordankare i styv lerjord eller hamra sextumsspikar genom fjädrande stör och regel? En av arboarkticerna kan nu addera smärtande tennisarmbåge till sina redan klena handleder.

Så där ja - en av 66 sektioner färdig.

Och då återstår fortfarande 40 sektioner, d.v.s. 80 meter eller 400 gärdsgårdsstörar att hamra. Ännu fler återstår att måla, knappa två löpkilometer närmare bestämt. Det mesta tyder nog på att vi tagit oss vatten över huvudet och får kalla på extern hjälp den här gången.

För att inte tala om hur tröstlöst det är att måla - de här störarana vid
ingången till Nedre pinetet lär knappast få färg i år.