tisdag 28 augusti 2012

Klöver i busken


Släktet Lespedeza – buskklöver – är sällan något man springer på i svenska plantskolor. Synd tycker vi, som blivit riktigt förtjusta i den färggranna lilla ärtbusken som blommar just nu.


Manchurisk buskklöver (Lespedeza bicolor 'Yakushima')

Sanningen att säga så har Lespedezan alltid varit missförstådd. Det började redan med att botanikern Michaux uppkallade den efter den spanske guvernören i Florida år 1790. Problemet var bara att denne inte alls hette Lespedeza utan Céspedes. Om han läspade framgår inte av historien (asch den var billig).

Färgglad liten buske

I Nordamerika har växten ganska låg status då den lätt blir till ett invasivt ogräs som kan tänka sig att växa på vilken skräpmark som helst. Fast det torde knappast bli något problem i vårt klimat då vi får vara glada om den alls klarar vintern. Enligt zonindelningen borde det inte gå men har den bara förstånd att hålla sig lika lågväxt som nu kanhända den räddas av snötäcket. Utöver den manchuriska buskklövern (L. bicolor) på bilderna ovan har vi även en japansk dito (L. buergeri), som faktiskt påstås vara något mer härdig. Denna har dock ännu inte behagat visa någon blomning.

torsdag 23 augusti 2012

Pedro kommer ut

I Arboarkticums linda, när siktet snarare var inställt på att samla all världens nyttoväxter än all världens träd, handlade vi ofta av den utmärkta plantskolan Albrunna Perenner på södra Öland. När vi vid ett tillfälle besökte denna köpte vi emellertid en liten vildinsamlad pyreneisk ek, som föreståndaren Lars Henell köpt in av en trädgårdamatör från Norrköping.

Åren har gått och Pedro, som vi kallar honom, har satt rejäl fart på sistone och börjar nu utmanövrera det parkolvon, den gudhemsros och den kanadensiska fläder som han samplanterats med för att få ett rejält skydd. Fram till nyligen har vi mest varit lyckliga, och en smula förvånade, över att denna förmodat kinkiga exot klarat sig så bra i vår kalla norduppländska lera.

Pedro har vuxit till sig enormt de sista två åren

Men i takt med att Pedro vuxit har vi också haft en känsla av att det är något som inte stämmer och för en tid sedan tog vi för första gången reda på hur en pyreneisk ek (Quercus pyrenaica) verkligen ska se ut. Den har ganska typiska ekblad som inte alls ser ut som Pedros.

Så här ser Pedros blad ut... hmm, bekant på något sätt

Däremot har Pedro vissa likheter med vår kaliforniska korkek Kirk, både i fråga om lövform och de tydliga korklister som börjar synas på stammen och tjockare grenar. Men inte kunde det väl vara så att vi kommit i besittning av en okänd superhärdig berglevande spansk korkek? För ett ögonblick svindlade tanken, men sedan sansade vi oss tämligen omgående och kom på varför Pedro kändes så bekant. Bara ett tiotal meter från Pedro står vår stiliga korkalm Tim, som vi skrivit om många gånger.... och jodå Pedro är definitivt också en korkalm om än inte helt identisk med Tim, som är ett ympat kultivar.


Korkalmen Tim (efter demomregissören Burton med samma förnamn)

Vid vårt besök på Albrunna Perenner nu i somras skrattade Lars Henell gott åt historien och bekräftade att vi hade rätt. Det hade även uppdagats för honom ganska nyligen att Pedro och hans syskon var korkalmar (om än vildinsamlade).

Trots att det numera blivit ganska trångt i Arboarkticum och att vi normalt inte tillåter att flera exemplar av samma trädart ockuperar vårt dyrbara utrymme har vi beslutat oss för att behålla Pedro - för inte kan man väl göra sig av med ett träd med en sådan historia? Däremot får den flerstammiga kanaljen nog finna sig att bli något friserad. En stam med en rejäl rotbit har vi redan krukat. Kanske kan den få bli pris i någon läsartävling i framtiden.

söndag 19 augusti 2012

Sommarsummering

Hur hinner ni? är den vanligaste frågan som arboarkticerna ständigt får höra.

Svaret är som för de flesta andra att det gör vi naturligtvis inte alls.

Idag på sommarsemesterns sista dag sitter vi en smula dystra och sörjer att det är elva månader kvar till nästa gång. Rätt slitna och förbaskat myggbitna försöker vi muntra upp oss med vad vi faktiskt ändå åstadkommit denna sommar - i stället för det vi kanske borde ha gjort. Efter fjolårets myckna snickrande hade vi i år lovat oss att satsa på trädgården i stället. Så blev det förvisso.

Sommarens förmodligen tyngsta projekt (bokstavligen) blev att ersätta den gamla misskötta Surslänten intill infarten med en splitterny klippträdgård. All usel jord, rötter, stenar, grästorv och annat ogräs rensades bort innan ny fin jord, en extra tät markduk och åtskilliga ton stora stenar påfördes. Växterna som sedan återplanterades är dock i princip desamma som tidigare, det vill säga en osalig blandning av svårplacerade barr- och lövväxter, som merparten har det gemensamt att de dessutom är lite griniga över de norduppländska vintrarna. Förhoppningsvis kanske de knorrar lite mindre nu när de blivit så ompysslade.

En ny drygt 30 kvm stor klippträdgård börjar ta form

Detaljstudie av nästan färdigt hörn

Den östliga papegojbusken (Parrotiopsis jaquemontana) frös tillbaka rejält i
vintras. Förhoppningsvis ska den nya stensättningen passa galoscherna bättre.

Efter långa förberedelser stod också den nya skuggrabatten intill den stora stenen på Vallen klar för några dagar sedan. Många av rariteterna som införskaffats hit under årets lopp hade börjat misströsta över sin krukade tillvaro. Förhoppningsvis kommer de igen till nästa år och belönar oss med praktfulla bladutspring, sensuella knoppar och överdådig blomning.


Tillskurna torvblock har varvats med stora stenar för att skapa en ram.
Grästorven inuti har ersatts av ett lager dagstidningar och ny mullig jord.


En titt från andra hållet avslöjar att vår självsådda skogsalm Alma numera
faktiskt står med fötterna i själva skuggrabatten. På den stora stenen bor
från och med i år huvuddelen av Arboarktiums palmsamling...

...inte sällan i lite improviserade krukor.

Utöver dessa båda större nya anläggningar har ytterligare ett tiotal mindre sådana skapats lite varstans i trädgården. Vanligen handlar det dock bara om förtätningar där lägre buskar och perenner planterats runt stora stenar eller träd som nu blivit tillräckligt stora för att få sällskap.

En nyhet utan egentliga planteringar är den här nya stenrundeln intill
flaggstången. Tack vare denna behöver vi inte längre flytta alla dessa
krukor varje gång gräset ska klippas. Tänk att det skulle ta så många år
att komma på detta.

Om vädret tillåter börjar vi nästa vecka med höstens första stora projekt - att fördjupa och jordförbättra den långa exotplanteringen längs boningshusets sydvägg. Flera nyinförskaffade exotiska lignoser vill ha en chans att etablera sig innan vintern slår till med full kraft.

måndag 13 augusti 2012

Svart guld

Rikedom kan se så olika ut. Till exempel kan den se ut så här:


Världens bästa uppländska matjord, levererad av världens bästa traktor Ann.

10,5 ton uppländsk mylla av bästa kvalitet, så mjuk och fin att man nästan vill bada i den. Om man är som vi finns ingen lyx och flärd som slår detta.

torsdag 9 augusti 2012

Trumpetfanfar för en härlig sommar

Arboarkticerna har sommarsemester och far land och rike runt i jakt på spännande växter. Norrland, Öland och Västkusten är redan avklarade och ännu återstår en dryg veckas ledighet. Då och då mellanlandar vi i trädgården för att tömma bilen och klippa gräset som växer som aldrig förr i den ljumma och fuktiga högsommaren. Ja förresten, inte bara gräset. Nästan alla växter i trädgården tycks älska denna sommar som möjligen är den bästa någonsin sedan vi kom ut som trädgårdsnördar.

Åtskilliga är de märkliga växter som i år blommat för första gången, bland annat kaktusar och nysrötter. Jodå, vi har dem på kort, men här och nu hinner vi bara nämna kort det kanske allra roligaste som hänt på hemmaplan i sommar. Vårt största och vackraste trumpetträd, Satchmo, Catalpa bignoniodies, blommar helt galet. Senast det begav sig var fem år sedan och då handlade det bara om två små blomvippor. Denna gång är hela trädet översållat med de läckra och väldoftande blommorna.

Vårt trumpetträd Satchmo är översållad av blommor

Vackra sådana men inte lika rödfläckiga som...

Det har nu hunnit gå tio år sedan Satchmo grodde från frön norpade från trumpetträdet på Karlaplan i Stockholm, nära där en av arboarkticerna jobbade på den tiden. Att moderträdet verkligen är en Catalpa bignonioides, som Stockholms stad påstår, råder dock delade meningar om. Bland annat har personalen på Bergianska trädgården ifrågasatt detta, och själva har vi väl också hyst vissa tvivel eftersom Satchmo visat sig så härdig, trots en utsatt placering direkt i leran på en blåsig gäsmatta. Nu tvivlar vi inte längre. Av de sju andra katalpor vi har i samlingarna är det bara Satchmos närmsta granne, hybridktalpan Catalpa x erubescens, som har blad som liknar hans. Efter att nu även hybridkatalpan blommat för första gången vet vi dock att blommorna hos de båda grannarna skiljer sig.

...hos närmsta grannen - en hybridkatalpa

Särskilt på utsidan av trumpeten syns skillnaden, de här röda prickarna
saknas helt hos de helvita blommorna hos Satchmo

Hoppas nu bara att det blir fröskidor också. Kan tänka oss att det finns intresse för utsäde från vår superhärdiga bignonioides i oskyddad zon 4.