lördag 28 februari 2009

Goda grannar: Ernst, den lille bästisen

Dennis har inte varit sig riktigt lik på sistone. Det har inte varit någon fart på honom. Faktiskt har han verkat loj, deppig, eller kanske understimulerad. Han har alls inte orkat dela ut örfilar till sina grannar på samma sätt som vanligt, och har man överhuvudtaget sett till honom utanför matbordet har han suttit hopkurad, tyst och hålögd i en buske och spanat bort över åkrarna.

Nu vet vi varför. Han har saknat sin bästis Ernst trädkrypare (naturligtvis även han, liksom Rolf grävling, döpt efter den store sångaren som av outgrundliga anledningar är ryktbar bland djuren på bygden).

Ernst är vanligtvis på regelbundna besök hos sin kusin, och att se Dennis och Ernst busa tillsammans är en sällsam upplevelse för den som är bekant med Dennis. Borta är den snäsige vandalen. I ställer visar sig plötsligt en rar lekkamrat som visslande flyger omkring i vingkrok med sin söte frände, alltmedan de viskar hemlisar till varandra såsom bara riktiga bästisar gör.

Nu var det ovanligt länge sedan Ernst hälsade på Dennis, men till vår lättnad och Dennis omåttliga glädje dök han äntligen upp igen i morse, som vanligt utrustad med käckt humör och festliga upptåg.


Omisskänligt släkttycke

Trädkryparen (Certhia familiaris) är nötväckans närmaste släkting på dessa breddgrader, och nog ser man att de är av delvis samma skrot och korn. Ernst kan inte klättra med huvudet nedåt som Dennis, men är ändå precis lika förtjust i att klänga på trädstammarna. När Dennis hattar omkring planlöst startar Ernst längst ner på stammen och cirklar uppåt. När han kommit några meter upp flyger han till nästa träd och börjar om igen. Medan Dennis ser ut som ett mellanting mellan fågel och en väldigt liten delfin påminner Ernst snarare om en liten gnagare i sin brunspräckliga jacka - men den omisskänliga spetsnästa profilen delar de.

fredag 27 februari 2009

Kul i kryddlandet

Hejsan alla barn!
Idag ska vi prata om någonting riktigt spännande. Det här förstår ni barn, är en profetsalvia. Det är en lustig liten planta med fyrkantig stam och vackra ljusblåa blommor. Sådana växter odlas av indianerna som bor på andra sidan havet, i Amerika. Just dom här indianerna bor i ett land som heter Mexiko. Där går många omkring i stora hattar och dricker dålig sprit hela dagarna. Men dom här indianerna dricker ingen sprit, dom blir i hatten ändå. Det blir dom när dom äter bladen av profetsalvian. Ett enda blad räcker för att bli jättetokig och alldeles snurrig i bollen i en hel kvart. Ungefär som om man åkt karusell och spöktåg på en gång.


Profet, men inte i sitt eget örtland

Därför, om ni hittar en profetsalvia, ska ni inte smaka på den. Prata i stället med någon vuxen, som brukar veta bättre vad man ska göra med sådana här växter. Man kan också gå till farbror polisen eftersom både försäljning och innehav av profetsalvia (Salvia divinorum) eller andra växter/produkter innehållande det aktiva ämnet salvinorin A, sedan 1 april 2006 är olagligt.

Vi i Arboarkticum har därför ett litet helsike nu för tiden. Den här plantan kom till vår örtagård, långt innan den blev förbjuden. Den vet inte ens om att den är förbjuden. Vi har inte haft hjärta att tala om det för den. Den har ju inte gjort något ont och den kan ju inte hjälpa att det finns pundhuven som vill äta upp den. Vi tillhör inte dem. Vi äter inte bolmört, belladonna, alruna eller någon av våra andra vänner i Örtagården heller. Men dem behöver vi inte gömma hos en snäll granne, som vi numera måste göra med profetsalvian.

torsdag 26 februari 2009

Redwood - nu även en litterär gigant

Det är inte var dag vår allra resligaste trädfavorit får ståta på förstasidan av Dagens Nyheter. I tisdagens upplaga av detta blad ägnas kulturdelens skyltfönster åt nätprojektet Autor - ett litterärt experiment som just nu pågår i landets västra delar.

- Jaha, men vad i helsefyr har då det med träd att göra? undrar du.
- En hel del, svarar vi.

I projektets först publicerade avsnitt får vi ta del av den litterära gestaltning författarinnan Lotta Lotass gett åt ett antal vykort med bilder av redwoodträd (Sequoia sempervirens). Vykorten är, gissar vi, från 1800-talets slut, då avverkningen av detta osannolikt stora och magnifika träd pågick i stor skala.


Begråt den fallne giganten

Redwoodträdet är världens allra högsta träd (inte det största - mammutträdet, Sequioadendron giganteum, har en större omkrets och en sammantaget större volym) och kanske en av de äldsta levande organismerna på vår jord. Det finns exemplar som är närmare 5000 år gamla.

Nu har vi förundrat läst de texter om redwoodträd som Lotta Lotass hittills publicerat. Autor är nämligen ett pågående projekt och vi uppmanar er att följa fortsättningen här:
http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/redwood/index.htm

Kanske är det inte allra mest texterna som berör just oss. Men bilderna! De handkolorerade vykorten på dessa tysta åldrande giganter förmedlar starka och kluvna känslor. Fascination över hur människan alltid finner ett sätt att kuva och exploatera. Och bedrövelse och vrede över att vi inte kan låta bli. Hur kan ett träd som stått i tusentals år och strävat hundratals meter mot skyn falla för en liten människans fumliga verktyg? Och är inte fotografierna av avverkningsmödan nästan som att exploatera en människas dödskamp?

Naturligtvis finns det ett redwoodträd i Arboarkticum. Hon heter Rödluvan och är uppdragen från frö inköpt på Kew Gardens. För dagen är hon 32 imponerande centimeter hög och framlever vintern på ett fönsterbräde, obekymrad och ovetande om sina förfäders öden.


Unga fröken Rödluva, trygg från världen utanför

onsdag 25 februari 2009

Bock i örtagård

Minns ni vårt präktiga vintergröna harris som vi så stolt visade upp 2009-01-09? Det gör tyvärr vi också. Med bävan och vansinne har vi just konstaterat att harriset, precis som så många andra värdefulla lignoser tidigare, fått beträda martyrskapets bittra stig i den ständigt pågående kampen mot ondskan personifierad – The Evil Iddi har slagit till igen. Av alla guds tvivelaktiga skapelser är råbocken den mest monstruösa och just denna sataniska best är ovanligt illasinnad och hemsk, till och med för att vara råbock. Iddi är helt enkelt en farsot fullt i klass med ebola, Belsebub och TV4.


Före detta harris - ett av Iddis nidingsdåd

När han inte tillbringar tiden med att högljutt brölande locka på sina horkonor ute på åkern roar han sig, som redan framgått, med att med stor entusiasm slakta våra personliga favoriter i trädgården. Ju exklusivare och vackrare något är, desto större anledning ser Iddi att eliminera det från jordens yta. Förintelsen bottnar sällan i några basala fysiska behov som t.ex. hunger. Nej, det vidriga kreaturet ger sig gärna på ”rådjurssäkra” växter som bevisligen smakar illa. Men att med hjälp av tänder, klövar och horn bita, sparka, trampa och skava sönder allt vad värdefullt där är, är sådant som Iddi går igång på. Särskilt aktiv är fanskapet på försommaren då han fejar hornen mot allt som dyrt och heligt med katastrofala följder.


Horn-Per själv

Det är tyvärr bara att konstatera att de lata jägarna på arrendet inte gjort sin plikt på sistone. Nästan ständigt är ett tiotal Iddisar synliga från köksfönstret och rekordet är 25 stycken, samtidigt. Det börjar bli dags att ta lagen i egna händer. Vilken desperat åtgärd ska vi välja? Trampminor, senapsgas eller napalm?

tisdag 24 februari 2009

Trollhasslar

Att det varit en tuffare vinter än på flera år har vi ältat länge nu. 2007 blommade vår amerikanska trollhassel (Hamamelis virginiana), som brukligt, redan i november. Vintern 2008-2009 har den fortfarande inte visat tillstymmelse till svällande knoppar. Så här dags i februari brukar ju till och med den kinesiska trollhasseln (Hamamelis mollis 'pallida') stoltsera med sin fagraste blomsterprakt. Så icke i år. I detta fall beror det dock inte på det grymma klimatet utan någonting ännu värre.


Salig i åminnelse - den kinesiska trollhasseln

Arboarkticum framstår för många som en paradisisk plats, men skenet bedrar. Detta är inget fredat Eden – även här gäckar ondskan i de skuggiga snåren. Trädgården är alla årstider, inte minst så här års, hemsökt av det vidrigaste kreatur man kan tänka sig – en demon från helvetet, sedvanligt klädd i klövar, horn och svans. Man bör som bekant inte ta den ondes rätta namn i sin mun, därför går ondskan här under noanamnet Iddi – ett monstrum som vi tyvärr kommer att tvingas återkomma till vid åtskilliga tillfällen – ja faktiskt redan i morgon…

måndag 23 februari 2009

Gäckande väder

Förhoppningen om en mild vinter har för länge sedan grusats å det grymmaste, och för att riktigt strö salt i såren gick vi igenom foton från förra årets senvinter. Den 23 februari förra året blommade vintergäcken för fullt:


Sannerligen inte i år. På den här platsen ligger det
just nu 15 centimeter snö ovanpå en massiv isskorpa.

Men det är ju JÄTTROLIGT FÖR ALLA SPORTLOVSBARN MED ALL SNÖN, ELLER HUR??

söndag 22 februari 2009

Arboarkticerna på utflykt

Svinkallt och strömavbrott? Vi flydde elva mil och två växtzoner söderut, till Bergianska trädgården vid Brunnsviken i Stockholm. Det här är en av våra favoritplatser, och vi var nyfikna på hur långt våren kommit i mer normaltempererade zoner. Glädjande nog hade den i princip inte kommit alls, där heller. Vi hittade inte ens några snödroppar. Så skadeglad kan man vara om man är arboarkticer. Visserligen blommade trollhasseln (Hamamelis mollis 'pallida') i Japandalen, och det gör den inte hos oss. För vi har ingen längre!! Mer om det senare i veckan.


Japansk strimlönn, Acer capillipes,
framför Edvard Anderssons växthus

lördag 21 februari 2009

STÄM SMHI!

För ett par dagar sedan utlovade SMHI att nu var minsann våren på gång. Plusgrader och mildväder i hela Svealand.

De hade fel.

På landväderprognosen klockan sju i morse berättade samma SMHI att Gävle varit kallast i landet under natten med -20 grader Celsius.

DET VAR OCKSÅ FEL!


Just nu kallast i landet

Snön är som frigolit och gråbollskollektivet (gulsparvar och grönfinkar) hänger halvt medvetslösa fastfrusna på fågelmataren. Jaha, och nu gick strömmen också. Vi kanske slänger in en stämningsansökan till Vattenfall också när vi ändå håller på.

fredag 20 februari 2009

Rosupproret

Att arboarkticer upplever ett visst nöje i att provocera har kanske inte undgått någon vid det här laget. Till denna typ av nöje hör till exempel att aldrig försumma ett tillfälle att påpeka hur lite vi gillar rosor - dessa taggiga och skräpiga gnällspikar.

Därför börjar det bli en smula bekymmersamt att samlartarmen i oss tvingar in ett ständigt växande antal rosenbuskar i trädgården. Vi kan skylla på att rosor är klassiska kloster- och medicinalväxter, som dessutom kan hänföras till lignosgruppen, men nog var det något av en chock att upptäcka att antalet rossorter hos oss snarare närmar sig trettio än tjugo. Nå, för att göra det bästa av den besvärliga situationen beslöt vi oss för att försöka hitta ett användningsområde för eländet.

För säker drift av en idog arboarkticer krävs stora mängder te av god kvalitet. Och faktiskt! I en teblandning gjord på kronbladen av apotekarros, mormorsros och polkagrisros kommer äntligen denna växt till sin rätt, med precis lagom ton av söt nektar och med doftassociationer till frodiga blomsterängar. Använd teet som madeleinekaka vintertid och minns med dess hjälp forna odlarsäsonger!


Några rosor visar sin bästa sida

I år ska blandningen även spetsas med bulgarisk oljeros och konditorros - men ärligt talat - det lär nog funka med vilken rosdjävel som helst...

Här är vårt recept:
En förpackning svart bas-te av god kvalitet (vi köper vårt billigt på en orientlivs i Uppsala)

En förpackning kardemummakärnor (finns i samma affär)

Lagom mycket torkade rosblad (gärna en del Rosa Mundi för den snygga färgschatteringen)

Blanda, dofta och avnjut med välbehag vintertid!

torsdag 19 februari 2009

Bladguld

Redan i måndags lovordade vi de vackra bokstammarna (se 2009-02-16). Dessa är dock inte den främsta förklaringen till bokarnas förunderliga vinterfägring. För visst är det sympatiskt med lövträd som behåller löven hela vintern, särskilt när de är så klädsamma som bokens. Just nu kan vi i Bokplanteringen njuta av hela färgspektrat från djupt kopparrött till renaste bladguld, beroende på art och individ. Blodboken, trikolorboken och den flikbladiga boken i all ära, men frågan är ändå om inte de vanliga vilda bokarna (Fagus sylvatica) är de allra vackraste så här års.


Boken Bodils granna vinterkappa

Våra vilda bokar, ett tiotal individer som lystrar till namnet Bodil och Småbobbarna, kommer alla från bokollon insamlade i Sveriges nordligaste naturliga bokskog. På en udde i Mälaren nära Sundbyholms travbana i Sörmland har mikroklimatet gjort att en liten relikt finns kvar av de bokskogar som en gång i tiden bredde ut sig även i Mälardalen. Det finns idag bokskogar även norr om Mälaren, t.ex. vid Wijk slott och imposanta enstaka individer så långt ut som i Forsmarks herrgårdspark, men de är alla planterade, precis som våra bokar.

Bodil var den av bokplantorna som från början artade sig bäst, därför var det naturligt att bara hon fick ett eget namn. På senare tid har dock flera av Småbobbarna vuxit både ikapp och förbi Bodil, som dock alltid kommer att ha en särställning i våra hjärtan tack vare sitt lite krumma växtsätt och sina ovanligt vackra vinterfärger. Det är värt att notera hur Bodils bladfärg skiljer sig påtagligt från den betydligt stiffare köpeboken Fagus [fäjgus] strax intill, som också utger sig för att vara en vanlig sylvatica, men som inte alls har en lika klädsam vinterrock.

onsdag 18 februari 2009

The Complete Library of the Garden

Mitt ute på den öländska landsbygden fann vi för några år sedan ett alldeles förtjusande antikvariat. Med oss därifrån hade vi bland annat en trevlig utgåva i 3 volymer av "The Reader's Digest Complete Library of the Garden", first edition (sic), från 1963 som var fullkomligt omöjlig att motstå för oss bokälskande, anglofila odlarentusiaster.

Det här är riktigt kul läsning. Delvis för att utgåvan är osannolikt snygg med ormbunksblad i relief på insidan av pärmen och vackert kolorerade illustrationer - men även för att textinnehållet är både förbryllande och roande.


Förtjusande!


Provocerande är det att läsa om det engelska trädgårdsåret, som tycks minst dubbelt så långt som det arboarktiska. Kapitlet "Plants of the Bible" orsakar snarare förvånat höjda ögonbryn. Och ett helt kapitel om blomsterspråket - hur användbart är det??? Allra bäst är den förmedlade insikten att alla engelsmän tycks födda till trädgårdsbefäl. Till exempel behandlas med stort allvar den ädla konsten att utforma texten till växtetiketterna på det enda rätta sättet. Måhända, hemska tanke, en kunskap som är på väg att gå förlorad???



80 sidor om groddjur i trädgården? Charming!

tisdag 17 februari 2009

Ingen noblesse oblige här inte

På fönsterbrädorna pågår just nu ett ställningskrig mellan inomhusboende primadonnor och frösådda uppkomlingar. I ett av de ljusaste fönstren - som dessutom försetts med extra belysning - softar under året en samling orkideer, som nu hängt med ett bra tag. Med start sisådär månadsskiftet februari/mars finner de sig dock allt hårdare trängda av fler och fler fröbyttor. Det är redan fullt, och hur fasiken vi ska få plats med allt i år är ett mysterium.

I ett snorkigt försök att riktigt visa sin överlägsna finess och stil passar just nu ovanligt många av orkideerna på att blomma - förmodligen bara för att försöka övertrumfa sina nya småproletärer till grannar. Inte för att vi direkt gjort oss kända för tjusiga blomsterarrangemang, men kunde inte orkideerna passat på i julas, när inga plastiga byttor ännu kommit på plats? Irriterande! Jobbiga typer, de där orkideerna. Tror bergis att de är nåt.

Orkidéfönstret just nu: Epidendrum 'Ballerina', Cattleya-hybrid, Paphiopedilum 'Pinocchio' (som för övrigt blommat oavbrutet i 3,5 år) och Odontonia 'Violetta van Holm'

måndag 16 februari 2009

Ode till aspen

Det måste medges att de flesta träd har sin högtidsstund under sommarhalvåret. Och visst är många träd vackrast på våren när prunkande blomning och skir grönska gassar. Andra träd lever högt på sina sprakande höstfärger på löv och frukter. Men det finns faktiskt en handfull träd som främst är till sin fördel under vintern, och vintern är mycket lång i Arboarkticum. Därför vill vi idag slå ett slag för en av dessa tåliga kämpar. Det är dags för upprättelse för ett av våra mest försmådda träd – detta är ett ode till Asparna.

Till skillnad från sina exotiska släktingar popplarna har vår inhemska asp (Populus tremula) sällan eller aldrig tagits till nåder i de anlagda parkerna. Aspen med sin porösa ved har bara betraktats som ett rotskottsskjutande sly och skräpträd, som det på sin höjd dugt att göra tändstickor och bastulavar av. Enligt gammal folktro var Jesu kors gjort av aspträ och aspen blev därför dömd att för alltid stå med skälvande, darrande blad. I själva verket är det ett smart knep för att skadeinsekter inte ska få fäste.


Två aspar i Skogen, påtagligt olika, men båda ack så sköna

Men försök bortse från de beryktade löven för en stund. Tag i stället en titt på en aspstam! Varför blir dessa så sällan uppmärksammade för sin säregna skönhet? De släta silvergråa bokstammarna prisas ofta. Här har du en stam av samma kaliber, bara ännu mer metallglänsande och betydligt mer variationsrik. Angrepp från djur och svampar målar ibland upp hela världskartor på barken och gula vägglavar hjälper likt medaljer och ordensband till att dubba sina värdar till vinterns verkliga kungligheter. Det är dags för aspens triumfatoriska återkomst. Vår, sommar och höst må det vara andra potentater som pråla, men under vinterhalvåret är det aspen som regerar.

söndag 15 februari 2009

Arboarktisk stjärnhimmel

Det är något speciellt med vår hemodlade vitlök. Och då tänker vi inte så mycket på smaken som det faktum att man inte kan sova efter att ha inmundigat den i rejäl dos. Å andra sidan gör det inte så mycket när den arktiska natten är lika underbart stjärnklar som i natt. Nätter som den här är man verkligen glad att man bor långt från stadens gatlyktor och neon. Tänk, innan vi köpte Arboarkticum hade vi knappt sett Vintergatan, och så har den ändå funnits där hela tiden, precis rakt ovanför huset. Märkligt!

Förmodligen är vi inte de enda som är vakna denna kristallklara midvinternatt. På Grytholmen sitter Max och hustrun Molly, tätt omslingrade, och betraktar sina favoritstjärnbilder Stora och Lilla räven. Från en Asptopp i Skogen spanar Pekka in sin favoritbild Navkapseln och i mångatan på åkern tittar Jösse längtande upp mot den mindre kända stjärnbilden Lilla dvärgsyrénen. Vaken är också Titan, vansinnigt gramse över att ingen ännu uppkallat någon stjärnbild efter honom - han som är rödlistad och allt!


Konrads favoritstjärnbild - Kottplockaren

lördag 14 februari 2009

Eftermiddagsuppdatering: vårfnatt

Trots känslan av fimbulvinter och permafrost hittade vi just ett vårtecken som fick hjärtat att slå lite fortare och minnena av solvärme och blomsterfägring att framstå som åtminstone lite mindre osannolika.

Årets första snödroppar kikar upp i sydrabatten!

Och nu vill vi inte höra några kommentarer om fullt utslagna snödroppar redan i december eller januari i sydligare nejder: här befinner vi oss i det nordligaste beboeliga landskapet I VÄRLDEN. Kom ihåg det.


Notera den för Jösse symptomatiska knoppbeskärningen

Himlafenomen

I morse, efter en iskall stjärnklar natt, vaknade vi till ett hänförande vackert skådespel över åkern. Det var som en stor gul lysande skiva som långsamt rörde sig uppåt över himlen... Hm... Vagt bekant - ja, långt ner i minnets dunkla vrår hittar vi något: solen är det ju! DET var länge sedan. Välkommen!


Soldis

fredag 13 februari 2009

Tord

Tord kan vara den mest korkade av alla våra grannar och får till och med Dumherrarna att framstå som små genier. Tord är som ni redan räknat ut fasan och förfärligt fåfäng. Han brukar stå på Åsen tidiga sommarmorgnar och kråma sig och skrika ut sin olåt och klagan över att ingen förstår hans storhet. Det är inget ont i Tord, men han är lite jobbig, om man säger så. Särskilt när den notoriske ungkarlen skroderar om sina erövringar (vilka naturligtvis aldrig ägt rum), önskar man att den patetiske tuppen kunde tagga ner lite.


Tord - tragikomiskt korkad fasantupp

Tords högsta dröm är ett helt harem av hönor. Och tro det eller ej, men en sommar var det någon för oss obekant högre makt som hört Tords bön och samtidigt ville få sig ett gott skratt. På en åkerholme en bit utanför gärdsgården hade denne någon låtit utplacera ett tiotal fasanhönor. Trist för Tord, som slet fjädrarna från kroppen i frustration, så satt alla hönorna inburade i ett hägn. Stackars Tord cirklade dagarna i ända runt buren, av naturliga skäl, som övergick hans förstånd, utan att få hugg. Efter denna så uppenbara nesa blev sig Tord aldrig riktigt lik. Räven Max däremot fann situation ofantligt festlig. Han skrattade så han kiknade och ramlade omkull. När den värsta skrattattacken var över, sansade han sig, slickade sig om munnen och grävde en tunnel in i buren. Men då hade Tord, som tur var, redan svimmat av skam och vanära.

torsdag 12 februari 2009

Häpnadsväckande trädfakta

För flera år sedan köpte vi boken Träd i marker och myter, av den välkände naturprofilen Jan Danielson. Boken blev av någon anledning liggande, och först nu har den fått den genomläsning den förtjänar. Det är en sällsynt läsvärd bok om de inhemska svenska träden. Aha! tänker läsaren - inga exoter? Det faller väl ändå inte arboarkticerna i smaken? Men johoodå. Det här är en oerhört personlig trädbok som blandar fakta med information om trädens plats i vår mytologi och egna reflektioner, allt i samma kärleksfulla ton - inte sällan med glimten i ögat. Allra störst välgärning gör boken för oss insnöade exotfantaster genom sin förmåga att lyfta fram spännande egenskaper hos arter man lätt annars betraktar som lite trista. Vi ser nu med helt nya ögon på både aspen och alen. Vi delar med oss av lite fantastiska fakta:
  • Små björkar som betas ned år efter år kan byta kemisk sammansättning och öka mängden tanniner i veden, vilket lurar älg och rådjur till falsk mättnadskänsla.

  • Alen som står med sina rötter i vatten matar granntallar med kväve via fina svamptrådar!

  • Aspen förökar sig som bekant rikligt med rotskott, och ofta består en aspdunge egentligen av en och samma individ. En enda asp kan täcka en yta av mer än 80 hektar.

  • Oxeln, som egentligen är det svenskaste av alla träd eftersom det är en hybrid som uppstått just här, förökar sig genom jungfrufödsel.

  • En enda han-sälg kan nära ett helt bisamhälle på våren, då inga andra blommor finns.

Till skillnad från i människans värld finns bland träden inga gråa eller enahanda typer. Det står än mer klart efter att ha läst Jan Danielsons bok.

onsdag 11 februari 2009

Läkande lök

Läkelök är ett förvirrat begrepp som används om många lökväxter som nyttjas inom folkmedicinen. Havslöken (även kallad strandhyacint), Urginea maritima, från Medelhavsområdet är bara en av dem. Det som vanligen åsyftas är dock jättestjärnlöken (även kallad sjölök och brännlök), Ornithogalum longibracteatum, en iögonfallande växt från södra Afrika som under stundom blommar med spektakulära gula blommor på en lång stängel. Den vanligaste beskrivningen av denna växt brukar vara att löken blir stor som ett barnhuvud – det är lätt att bli fundersam om författarna hade något särskilt barn i åtanke eller om man kan ta vilket som helst?



Hur stort är ett barnhuvud?

Det tycks vara samma aktiva ämnen i denna lök som i den mer kända aloe veran och den används också på samma sätt – växtsaften stryks direkt på småsår och brännblåsor med påstått gott resultat. Det finns också vaga uppgifter om att växtsaften kan kokas till en sirap mot hosta, men detta är inget som vi tänker försöka oss på. Då är lakritsrot och timjan säkert både godare och mer utprövat.

För att undvika missförstådd är det alltså bättre att använda det lite krångligare namnet jättestjärnlök än läkelök, men frågan är om inte det engelska namnet Pregnant onion ändå är det mest talande eftersom löken ständigt föder fram massor med sidolökar, som kan planteras och ges bort till vänner. Det är också så som löken vanligen sprids. Eftersom den är så otroligt lättförökad tycks inte handlarna visa något större intresse för den. Vår första lök är dock inhandlad av Slinkoms bigård i Långtora, som brukar sälja roliga växter på lördagsmarknaden på Vaksala torg i Uppsala.

tisdag 10 februari 2009

Och nu blir det lite reklam

Det är dags att presentera ännu en favorit - men för ovanlighetens skull en relativt tålig sådan! Det finns faktiskt växter vi gillar som tål till och med vår arktiska växtzon. Hiban, Thujopsis dolobrata, är en sådan, och dessutom ett märkligt bortglömt barrträd som förtjänar oändligt mycket mer uppmärksamhet. Vi tycker att det är jättekonstigt att den inte är mer spridd i svenska trädgårdar. Vintergrön, skuggtålig och härdig och med ett både vackert och originellt utseende - kan det bli bättre? Ja det kan det: den kunde fått vara torktålig också. Suck.

Namnet Thujopsis avser att hiban liknar tujan - men tujor i all ära, nog är hiban ett barr vassare i sin framtoning?


Fjälliga barr på den japanska hiban. Bör finnas i var trädgård!

Hiban är faktiskt alldeles allena inom sitt släkte. Ursprungligen är den från Japan, som så många andra spännande barrväxter. Hos oss har den fått en stökig fosterfamilj bestående av allehanda barrkompisar i Pinetet.

måndag 9 februari 2009

Ibland blir det inte som man tänkt

Förleden i ordet valnöt hänger ihop med det gamla germanska ordet välsk, med betydelsen främmande. Utländsk nöt helt enkelt – precis som germanernas grannar (vanligen kelter) fick finna sig i att kallas valloner, walesare och valacker etc. Och nog var det en främmande fågel som kom upp ur krukan där det förra vintern såddes en äkta valnöt – men någon exot tycks det inte vara – snarare någon slags fläder av utseendet att döma. Nåja, att det blir konstigt ibland har vi vant oss vid, men hur det här har gått till övergår vårt förstånd!


Väldigt ovanlig valnöt!

söndag 8 februari 2009

Möss och människor: idag är vi lite morbida

Det finns djur, och så finns det odjur. Odjuren utmärker sig till exempel genom en meningslös förstörelselusta. Världen runt Arboarkticum är full av odjur som inget hellre vill än att sabotera all skön och vacker växtlighet. Nu har bestarna gått ett steg längre i sin meningslösa våldsamhet, och även börjat ge sig på trädgårdstillbehör som inte ens kan tjäna som föda!

I helgen var det dags att se över lagren av såbrätten och fröbyttor, som vi förvarar i ett utomhusförråd. Och se där hade vi minsann haft odjursbesök. Studera denna förödelse:


Verk av onda gnagartänder

Men hämnden är ljuv, och hämndtimmen infann sig snabbt. Offret är väl visserligen bara avlägsen kusin till plastmarodören, men vi får nog erkänna att vi anser hela denna släkts heder så förfelad att vi gladeligen låter vilken halvbrylling som helst stå till svars för sattygen:


Eh.... Va? Vad hände nu?

lördag 7 februari 2009

Vårkänslor eller festivalförberedelser?

Det har snöat. Märkligt. Sånt har man nästan vant sig av med under de senaste åren. Nu ligger ett nästan decimetertjockt snötäcke över Arboarkticum. Det är väl egentligen ganska fint. Om man tänker efter. Men vad ska man HA det till?

Trots snön verkar fåglarna så smått ha drabbats av begynnande vårkänslor. Titorna flyger omkring i vingkrok och vi såg Dennis blinka kärvänligt mot Denise i förmiddags (om det nu inte bara var ett sätt att försöka få förlåtelse för de senaste snedstegen). Och talgoxarna! I vanliga fall kraxar de som hesa småskator, men idag sjunger de en riktigt vacker, klar och synkoperad sång.

Eller - det kanske inte är våren. Det kanske bara är uppladdning inför kvällens delfinal i Melodifestivalen???


Sångfågeln Shirley Talgoxe

fredag 6 februari 2009

Överskattade besöksträdgårdar 3 – Enköpings parker

Förra veckan var vi elaka mot Västmanland (se 2009-01-29). Men faktum är att man inte ens behöver söka sig över landskapsgränsen för att finna beklagansvärda företeelser. Det har gjorts en faslig massa reklam för Enköping som trädgårdsstad. Vi har naturligtvis varit där och inspekterat och måste tyvärr konstatera att skattebetalarnas PR-pengar borde ha investerats bättre. Enköpings parker är definitivt inte är värt en resa, nej knappt en omväg.



Att vilja men inte kunna

I stället för att satsa på en rejält stor och intressant parkanläggning har Parkkontorets strategi varit att öda krutet på en mångfald små parkfickor med ”olika karaktär”. Baktanken har säkert varit att ”hivar man en hel skur pilar mot måltavlan så kanske någon träffar”. Tyvärr blir precisionen vid en sådan manöver sällan hög. Det blev den inte den här gången heller. I stället för EN vettig besökspark, som åtminstone skulle engagera entusiasterna, fick man nu massor av små lekparker, som inte kan engagera i stort sett någon.

Det är inte växternas fel, flera av dem är i sig intressanta, det är sammanhanget som är den stora fadäsen. Det känns helt enkelt inte som om den som planterat växterna tyckt om dem och haft någon relation till dem. Känslokallt, futtigt och själlöst, är de ord som bäst sammanfattar Enköpings parker! Är man inte hemskt road av pepparrot och Dr Westerlunds doftpelargoner på hemmaplan råder vi bestämt den trädgårdsintresserade att åka någon annanstans – varför inte till någon av Uppsalas många fantastiska parker? Dessa klår samtliga grannkommunens med hästlängder, och då var det ändå länge sedan Owe Thörnqvist gjorde reklam för någon av dem.

torsdag 5 februari 2009

Men när tar det slut?

Ja, vi är ovanligt griniga över klimatet. Och nej, vi har hittills inte kommit på några hållbara förmildrande omständigheter när det gäller vintern i östra Mellansverige. Inte mer än att vi hört sägas att det finns de som har det värre. Fan tro't.

Nu har det varit vinter omänskligt länge. Det vet man till exempel när man även på natten drömmer om våren. Inatt i drömmen var det tidig vår och i alla rabatter spirade spröda skott. Inte nödvändigtvis på rätt plats alla gånger - faktum är att drömmen faktiskt gav ideer till en del intressanta omplaceringar.

Vi avtäckte vår gingko biloba från sin vintertäckning. I drömmen alltså. Han levde, men vintern hade gått hårt åt honom denna gång. Ingen av oss har lyckligtvis några direkta anlag för sanndrömmar. Klart Gingko mår bra. Visst gör han? Gaaaaaah! VÅR NU!!!!


Mängder av vitsippor i Lunden! Nej. Inte än.

onsdag 4 februari 2009

Goda grannar - Rolf

Det är hög tid att presentera en av våra mer påträngande grannar. Visserligen trynar denne granne fortfarande som bäst i sitt ombonade gryt, men det står nog inte på förrän det är dags för Rolf Grävling (naturligtvis döpt efter den store Ernst) att vakna, gäspa, klia sig på magen, sträcka på sig och efter en stärkande kopp te med mjölk och honung rumla ut på någon av sina vanliga närsynta räder i Arboarkticum.

Förmodligen är han den av våra grannar som vi hyser allra mest kluvna känslor inför: Rolf är enerverande. Rolf är dyr i drift. Rätt korkad är han uppenbarligen, och mer närsynt och klumpig än vad som är lämpligt i en trädgård med känsliga nyplanteringar. Räkningen på allt han förstört för oss under sina maskjakter är astronomisk.

Men ändå är han ju så förfärligt rar...

Och han är inte enbart en drumlig förstörelsemaskin - han gör även utmärkt nytta som avfallskvarn på sensommaren, då Lundens gångar täcks av kladdiga nedfallna plommon. Efter någon av Rolfs nattliga plommonorgier är där rent och snyggt igen!

Rolf bor i den gamla brunnen i hagen nedanför Utsiktsplatsen. Det vet vi med säkerhet. Vi träffar honom där då och då ljumma sommarkvällar. Då sitter han förnöjd på botten av brunnen under sitt verandatak, tillverkat av korrugerad plåt, och kisar mot himlen. Vi undrar så vad han tänker på?


Det har funnits tillfällen under åren då vi skulle föredragit
att Rolf varit lite mindre rörlig. Uppstoppad till exempel.

tisdag 3 februari 2009

À la mode

Att den röda solhatten, rudbeckian, är på modet i år igen kan vi sluta oss till efter genomgången av årets frökataloger. Inte oss emot! Rudbeckian är en ovanligt intressant perenn, som bevisar sitt existensberättigande hos oss inte bara genom sin klatschiga skönhet utan dessutom genom sin omåttliga stjärnstatus som läkeväxt.

I frökatalogerna hittade vi i år dels den limegröna sorten 'Green Envy', dels en gräddvit-grön spektakulär sak som mest ser ut som en mopp. Vi måste självklart ha båda!

Linné döpte rudbeckian efter sin företrädare i Uppsala, Olof Rudbeck d y. Nu stämmer ju inte den namngivningen längre, eftersom rudbeckian numer förs till det perenna botaniska släktet Echinacea. Det finns även flera släkten som fått behålla släktnamnet Rudbeckia, till exempel den ettåriga sommarrudbeckian, Rudbeckia hirta, och den fleråriga höstrudbeckian, Rudbeckia laciniata. Det gäller alltså att hålla tungan rätt i munnen vid besöket på plantskolan.

En av de mest kända rudbeckiorna är namnsorten 'Magnus', som även den har svensk anknytning. Den är framtagen i Skåne av plantskolan Landsbergs Perenner, och är känd och spridd över stora delar av världen. 'Magnus' håller sina kronblad lite mer horisontalt än andra rudbeckior, och får på så sätt ett mer prästkragelikt utseende. 1998 utsågs den till årets perenn i USA - snyggt jobbat!

Nu har Magnus visserligen tappat sina blad för länge sen, men han är rätt stilig även med snökristaller i barret:

Skånsk världskändis

måndag 2 februari 2009

Engelska Trädgårdar - ny realitysåpa?

Usla trädgårdsprogram på svensk TV är ännu ett ämne som vi kommer att nödgas återkomma till många gånger. Frågan är dock om nivån någonsin kan bli lika låg som i fredagens totala antiklimax till seriestart.

Rubriceringen "Engelska Trädgårdar" på utmärkt sändningstid, fredagkväll klockan 21:30 skapade skyhöga förväntningar. Det är ju inga större problem att hitta något sevärt i trädgårdarnas förlovade land - ungefär vilken engelsk radhusträdgård som helst kan ju få en stackars nordbo att tappa andan. Trodde vi. Ack så vi bedrog oss. Den förväntade högtidsstunden framför TV:n urartade i princip omedelbart till hånskratt och häpnad inför detta taffliga försök till reality-såpa, inklusive tårar och skenhelig glädje. Seriens avsikt var varken att visa intressanta trädgårdar eller spännande växter. Nej, här skulle vi i stället få följa "common people" i deras strävan att få med sina privata planteringar i den välrenommerade Yellow Book.

Premiärprogrammets första familj hade överhuvudtaget ingen trädgård. Deras tomt var snarare ett privat Legoland, fyllt av någon sorts elaborerade lekstugor för barn. På bilden ser ni Postkontoret - en present till det senaste barnbarnet. Någon växtlighet att tala om fanns således icke. Döm därför om vår förvåning då denna familj direktkvalificerade sig till trädgårdsguiden, med motiveringen att de med sin lekplats skulle hjälpa till att göra barn trädgårdsintresserade! DOH?

Engelska trädgårdstroll

Vi vet att det dräller av intressanta programserier om trädgård och växter, vilka brittisk TV visar varje vecka. Typiskt SVT att då köpa in just detta trams. Hur tänkte man? "Skulle det inte vara festligt att bidra till att lägga en rejäl töntstämpel på allt vad trädgårdsintresse heter?" Eller - "Vad härligt, lite tokiga trädgårdstroll, det går nog hem!"
Programmets höjdpunkt var den svenska speakerns oväntade tips till tv-tittarna om att mars är bästa tiden att sätta potatis. Ja LYCKA TILL DÅ, trädgårdsvänner, glöm bara inte att hacka hål i tjälen först.

Shame on you, SVT. En viss tröst i eländet är att legolandträdgården tycks ha rensats ut redan till årets upplaga av the Yellow Book.

söndag 1 februari 2009

Kampen hårdnar

Inbördeskriget i myntalanden i Körsbärslunden har intensifierats. Någon av myntasorterna, ännu oklart vilken, har låtit rekrytera en legotrupp till striderna. Av utseendet att döma tycks legoknekten vara en doftviol som, på bryskt manér, gjort processen kort med bananmyntan, vars existens därmed tycks vara ett minne blott.

Fortfarande framstår den persiska myntan som den mest hårdföre stridskämpen, men den senaste tidens bitande kyla har onekligen jämnat ut oddsen. Flera inhemska och andra arktiska myntasorter vädrar plötsligt morgonluft. Missa inte den spännande fortsättning på Gladiatorspelen, snart på en hemsida nära dig...

Ingen vän viol här precis