Man kan fråga sig vad det är som gör att vi är så förtjusta i skäggiga damer. Men det är något särskilt med de där stråna som lyckas vara både vassa och mjuka på en gång och som inger respekt och för tankarna till exotism och sydligare breddgrader.
Kanske är det läge att förtydliga att denna kärlek endast gäller botaniska damer, som till exempel den Paphiopedilum vi så frenetiskt bejublat på sistone. Här är nu en annan av dessa så bildmässiga, skäggiga cirkusartister: klockbergvallmon, eller som den också kallas, den tidiga bergvallmon. Hon har i sitt register över företräden, förutom den ymniga hårväxten, den oemotståndliga egenskapen att hennes namn innehåller bokstaven ”q” – vilket är ett annat karaktärsdrag som vi av okänd anledning ständigt tycks dras till.
Reeeespect!
Meconopsis quintuplinervia inköptes som en ynka liten fröplanta för något år sedan, och eftersom vi hittills inte lyckats så särdeles väl med bergvallmo höll vi våra förhoppningar lågt ställda. Men i Minipinetet, ett ganska skuggigt område för dvärgbarr, grundat med rhododendronjord, tycks quintuplinervia trivas och skickar upp rotskott i en rasande fart. Nu hyser vi till och med förhoppningar om att snart få se henne i blom. Klicka här för att se bilder från Derome perenner på denna oemotståndliga lavendelblå bergvallmo.
Inlägg
Det var sannerligen en fager dam! Men jag tror man behöver vara nykter för att uttala hennes namn.
SvaraRaderaMeconopsis betonicifolia har jag försökt med ett otal gånger, och den enda jag lyckas klara mer än ett par säsonger är den vita varianten. Och den kan man ju inte kalla blå bergvallmo, eller hur?
Meconopsis grandis däremot, den är snäll och foglig och blommar som den ska. Och är ganska snygg den också. Och motståndskraftig mot sniglar, vilket uppskattas stort.
Utmärkt tips om M. grandis. Har läst om den förut (kanske hos dig?) och gjort en mental notering om att anförskaffa vid tillfälle.
SvaraRaderaKom på att vi har en Meconopsis cambrica som verkar hur snäll och lättskött som helst. Men det är ju RÖD - inte samma sak alls...
Uppland är tydligt en mörk fläck på kartan för Gilette.
SvaraRaderaNorduppland, om vi får be - även känt som Sveriges bakmurva.
SvaraRaderaTur att det inte finns så många kringresande cirkusar längre, annars hade kanske de skäggiga damerna varit i riskzonen för kidnappning. Grymma öde, att resa runt och visa upp sina håriga spiror istället för att förnöjt flagga ljusblått för den arboarktiska publiken. Som sagt, tur att cirkusarnas dagar är förbi:)
SvaraRaderaRebecca