fredag 24 december 2010

Nu vänder det!

Visserligen är dagen bara elva sekunder längre än igår
- men ändå...
Riktningen är onekligen den rätta. Livet återvänder!

Välkommen tillbaka kära livgivande eldklot!

GOD JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR
tillönskas alla läsare av växter, djur och människor i Arboarkticum!

tisdag 7 december 2010

Ett e-brev betyder så mycket

Bara tio arbetsdagar kvar i år och massor av rapporter som ska förfärdigas. Arboarkticerna har inte bara klimatet emot sig så här års. Men mitt upp i allt elände fick vi plötsligt ett mejl som det är svårt att inte dra på smilbanden åt. Normalt brukar vi aldrig publicera sådant som läsare mejlar oss i stället för att delge oss som kommentarer, men den här gången känner vi att vi måste göra ett undantag:

”Hej,
jag måste bara skriva till er för ingenting gör mig på så gott humör, som när jag läser era omdömen om icke besöksvärda trädgårdar. Tänk, om flera ville/vågade göra detsamma, knappast någon som gör det. Efter att ha genomlidit senaste litterära skapelsen av Lars Krantz om Wijs trädgårdar har jag bara ett önskemål: låt denna nordfjellska minimalism vara ett avslutat kapitel, låt oss göra trädgårdar där växter, inga gamla resväskor spelar huvudrollen! /…/ Snälla, fortsätt med era trädgårdsbesök och skriv om dem. Vem vet, kanske det blir någon ändring. /…/”

Värmande ord, inte sant? Särskilt om man vet att författaren är en av landets verkliga trädgårdsgurus och som förestår en av landets förmodligen vackraste och mest intressanta trädgårdar – Sparlösa trädgård, mitt på Västgötaslätten. Tyvärr har vi själva ännu aldrig, trots flera försök, lyckats ta oss dit när de har öppet. Nu känner vi att vi har ytterligare en anledning!

Sparlösa i vinterskrud (bild lånad från trädgårdens hemsida)

lördag 4 december 2010

Vinnare och toppknoppar

Knopptoppen 2010/2011 är avgjord. Även om det i slutänden inte blev någon jordskredsseger var det långtifrån någon överraskning att publikfriaren ullvidet Ullrik skulle gå segrande ur striden.

...Sov du lille Ullrik, än så är det vinter!

Ullvidet, Salix lanata, har dock, trots sina magnifika knoppar och sina silverulliga juvenila blad, inte blivit den självklara medelpunkt i Arboarkticum som han själv hade hoppats. Ja faktisk är det till och med svårt att leta fram några andra bilder på Ullrik ur fotoarkivet. Här har vi en sådan i alla fall, och redan här anar ni en av anledningarna till varför vi ställer oss en smula skeptiska till honom:
 
När bladen inte längre är fullt lika juvenila blir de först glansigt gröna
sedan fult intorkade och solbrända.

Som ni ser trivs denna låga fjällbuske inget vidare i vårt torra klimat utan får sommartid riktig tråkiga fula blad. Det vill säga, om han ens överlever. Vi har redan tagit kål på två ullviden som muttrade någonting om fjällbäckar och smältande polaris innan de lämnade in och det är onekligen något som vi, trots vårt arktiska klimat, inte är förmögna att erbjuda knorrande salixar. Nä, då är vi betydligt bättre kompis med Ullriks nära släkting alpvidet Heidi, Salix helvetica, som är mycket lik ullvidet men är mycket mindre kräsen.

Bland de vänliga läsare som bemödat sig med att rösta i tävlingen och lämnat kommentar på någon av texterna i november har vi lottat fram en vinnare. Och detta blev:

Tadaaa!

Grattis Sophia! Ett paket med ett vintervilande exemplar av ett av våra favoritträd kommer i ett paket till Skåne inom en snar framtid. Var snäll mot honom! ;-)

onsdag 1 december 2010

Månadsbilden nummer 11: Kanonmat


Vitt IGEN. Hur många snöfria månader hade vi egentligen i år?

De senaste veckorna har vi fått lära oss en hel del spännande klimatterminologi.

"Snökanon" till exempel, vet vi nu kan vara något helt annat än de där sprutande monstren i skidbackarna. 

Och NAO, "den nord-atlantiska oscillationen" är ett spännande fenomen som vi numer tycker oss lite väl familjära med. 

Båda företeelserna tycks i november 2010 ha förlagt sitt epicentrum till det arboarktiska markområdet.

Snökanonen från Ryssland och Baltikum har sprutat in snö på vår tomt, så att vi aldrig något sett något liknande vid denna tidpunkt på året.  Och med hjälp av NAO har vi samtidigt sett de absolut lägsta temperaturer man uppmätt i vår landsända på evinnerliga tider. Vi känner oss helt enkelt som kanonmat - utplattade, nermejade och fullkomligt tillintetgjorda.

Fast - å andra sidan finns det nästan något trösterikt i att vi människor med vårt smått hysteriska behov av att kontrollera och betvinga omvärlden faktiskt ännu så länge åtminstone inte kan kontrollera klimatet. Det kanske rentav är nyttigt på nåt sätt att ha kvicksilverkulans bottennivå ständigt viskandes sitt Memento mori i ens frusna öron...


Stön, dags igen...