Kring vårt persikoträd doftar det just nu himmelskt. Det är visserligen inte doften från persikan, fröken Frost, som ännu inte slagit ut, utan parfymen från några småväxta blåhåriga damer som samlats för att dricka te, skvallra och diskutera den senaste kriminalromanen: damklubben luktviol, Viola odorata.
"Jag föredrar Agatha Christie framför Liza Marklund"
Viola odorata hör knappast till de blygare violerna. Blommorna sprider sig som en löpeld genom vår gräsmatta, och på vårarna ligger det berusande doftmolnet tjockt runt den växande violruggen. Från början hade vi bara en liten rotbit som vi grävt upp hos en bekant, men på bara några år har den bildat en rejäl tätväxande cirkel. Dessutom har luktvioler börjat dyka upp här och var på andra ställen på tomten, så fröspridning fungerar uppenbarligen utmärkt även det.
Förutom det parfymerade molnet har violerna den blåaste blåa nyans man kan tänka sig, och blommorna drar till sig törstande fjärilar i mängd – en solig dag bjuder de på en svårslagen vårupplevelse!
"Blå, blå vindar och vatten"
Luktviolerna sägs vara de enda violer som doftar och smakar sött. Blommorna är ätliga – men man ska tydligen akta sig för roten, som i stället är kräkframkallande! Hela växten har använts inom örtmedicinen till allehanda ting: slemlösande medel, hudbesvär, värk, sömnlöshet yada yada etc etc. Vi avhåller oss från att använda oss av de medicinska egenskaperna och håller oss till att lyssna på damklubbens bokrecensioner.
Inlägg
Ja, det ligger någonting i damernas preferenser. Lite mer te kanske?
SvaraRaderaJag vill också ha blåhåriga små damer hos mig! Bjöd förra året in några små damer (av något mindre parfymerad slag) att sällskapa mig vid verandatrappen. Väntar spänt på svar från damklubben:)
SvaraRaderaRebecca
Jatack, alltid mer te! Det ständiga tesörplandet är kanske det enda damklubben har gemensamt med arboarkticerna, som varken är blåhåriga eller särskilt förtjusta i kriminalromaner.
SvaraRaderaRebecca, vi har några andra spridda violklubbar (alltså av "mindre parfymerat slag") som ännu inte visat så mycket av nyllet. De är väl förstås begravda i någon tegelsten som ska läsas ut innan de orkar ut i friska luften (månne har de gåstavar också???).
Vilka små sötnosar! Har har de inte spridit sig något vidare, men jag har tillräckligt för att alltid fundera på att kandera några blad. Det har dock hittills stannat vid funderandet. Tusen tack för luktärtsrådet igår. Jag är på väg ner i källaren med saxen i högsta hugg. Hur spännande som helst (nästan som en kriminialroman)!
SvaraRaderaHa det gott,
Charlotta