Våroffer

På en plats mycket, mycket långt från Arboarkticum blommar i detta nu vintergäcken. Om detta kan man idag läsa i Dagens Nyheter, och även på svenska fenologinätverket, http://www.blommar.nu/.

De blå prickarna markerar vårens utbredning - eller åtminstone vintergäckens.
Och den är osannolikt långt från Arboarkticum...

Nu börjar en svår tid för oss.

Trots att vi ständigt offrar både förhoppningar och fantasier till våren kommer den sent till Arboarkticum. Senare än till många andra, och vi känner oss ofta bortglömda och missgynnade när vi hör glädjeropen börja skalla från våra sydligare bosatta trädgårdsvänner. För var kylig vinterdag som går växer farhågorna över vilken känslig liten plant-vän som strukit med just den dagen.

Man kan fråga sig varför just vi, som så gärna vill odla det exotiska och knepiga, envisas med att bo på en plats med så tveksamma odlingsförhållanden. Det frågar också vi oss själva, regelbundet, och fantiserar om att rycka upp både oss själva och stora delar av trädgården med rötterna och bryta ny mark söderut.

Men en märklig och nyttig tankeställare hittade vi i ett kåseri i februarinumret av Gardens Illustrated. Kåsören filosoferade över varför han ständigt fann sig önska sig precis de växter som aldrig skulle klara klimatet i hans uschliga (!) engelska klimat. Aldrig gav han upp, och alltid skyllde han misslyckandena på slumpen, ett enstaka extremt klimatfenomen eller dåligt grundarbete vid planteringen. Aldrig att han skulle erkänna att just denna, hans drömmars mest eftertraktade växt, vägrade frodas hos honom helt enkelt för att det var för kallt.

För oss låter det ju helt absurt att någon i trädgårdsodlingens förlovade land skulle kunna vara missnöjd med klimatet, och vi börjar ana att viljan att odla det exklusiva kanske mer är ett inre tillstånd, som vi skulle ta med oss var vi än slog ner våra, vid det här laget, ganska vedartade rötter. Vem vet - bodde vi i Skåne skulle vi väl vilja odla dadelpalmer, och slog vi oss ner i England försökte vi väl oss på att starta en kaffeplantage!

För övrigt kommer vi aldrig att kunna hitta en plats där himlen är så magiskt oändlig som över Arboarkticum, atmosfären så välkomnande vänlig och blåsipporna, när de äntligen slår ut, så bottenlöst djupblå.