torsdag 4 mars 2010

Våroffer

På en plats mycket, mycket långt från Arboarkticum blommar i detta nu vintergäcken. Om detta kan man idag läsa i Dagens Nyheter, och även på svenska fenologinätverket, http://www.blommar.nu/.

De blå prickarna markerar vårens utbredning - eller åtminstone vintergäckens.
Och den är osannolikt långt från Arboarkticum...


Nu börjar en svår tid för oss.

Trots att vi ständigt offrar både förhoppningar och fantasier till våren kommer den sent till Arboarkticum. Senare än till många andra, och vi känner oss ofta bortglömda och missgynnade när vi hör glädjeropen börja skalla från våra sydligare bosatta trädgårdsvänner. För var kylig vinterdag som går växer farhågorna över vilken känslig liten plant-vän som strukit med just den dagen.

Man kan fråga sig varför just vi, som så gärna vill odla det exotiska och knepiga, envisas med att bo på en plats med så tveksamma odlingsförhållanden. Det frågar också vi oss själva, regelbundet, och fantiserar om att rycka upp både oss själva och stora delar av trädgården med rötterna och bryta ny mark söderut.

Men en märklig och nyttig tankeställare hittade vi i ett kåseri i februarinumret av Gardens Illustrated. Kåsören filosoferade över varför han ständigt fann sig önska sig precis de växter som aldrig skulle klara klimatet i hans uschliga (!) engelska klimat. Aldrig gav han upp, och alltid skyllde han misslyckandena på slumpen, ett enstaka extremt klimatfenomen eller dåligt grundarbete vid planteringen. Aldrig att han skulle erkänna att just denna, hans drömmars mest eftertraktade växt, vägrade frodas hos honom helt enkelt för att det var för kallt.

För oss låter det ju helt absurt att någon i trädgårdsodlingens förlovade land skulle kunna vara missnöjd med klimatet, och vi börjar ana att viljan att odla det exklusiva kanske mer är ett inre tillstånd, som vi skulle ta med oss var vi än slog ner våra, vid det här laget, ganska vedartade rötter. Vem vet - bodde vi i Skåne skulle vi väl vilja odla dadelpalmer, och slog vi oss ner i England försökte vi väl oss på att starta en kaffeplantage!

För övrigt kommer vi aldrig att kunna hitta en plats där himlen är så magiskt oändlig som över Arboarkticum, atmosfären så välkomnande vänlig och blåsipporna, när de äntligen slår ut, så bottenlöst djupblå.

11 kommentarer:

  1. Begär och avund, kanske till och med lite hybris, är mänskliga egenskaper vi väl alla har våra duster med:). Men när det väl kommer till kritan är man ganska nöjd med sin lilla plätt på jorden.

    Rebecca

    SvaraRadera
  2. Även jag, som bor väldigt nära de där vintergäcksprickarna på kartan, funderar väldigt ofta på varför jag bor kvar i detta eländiga klimat. Förhoppningsvis är det inte för all framtid. Och varför försöker man alltid odla det omöjliga..? Nja, jag vet inte, men när jag bodde i Indonesien gjorde jag ivriga försök att odla dill eftersom jag någon gång då och då ville äta dillkokt potatis, men dillen var långt ifrån förtjust i det tropiska klimatet...

    SvaraRadera
  3. Det är nog som ni båda säger - att sträva efter det svåra eller omöjliga är helt enkelt en djupt rotad mänsklig egenskap.

    Och tack för påminnelsen om att odlingssvårigheter ju inte enbart handlar om att de kan vara för kallt. Fascinerande!

    SvaraRadera
  4. Glöm inte björkdungarna, inte skulle man få se såna i tropikerna. Inte ens här i England finns det björkdungar, bara enstaka exemplar, och heller inte våra underbara svartvita (här är de antingen helvita eller gråaktiga) - vet dock inte om det beror på klimatet.

    Varje sommar saknar jag det speciella svenska skymningsljuset, den eviga kvällen. Här blir det mörkt vid åttatiden, basta, också i juli.

    Och inte skulle vi få läsa sådan lyrisk melankoli från Uppland, om Tierp låg vid ekvatorn. Bara det.

    SvaraRadera
  5. Jag har också växter jag inte kan odla...
    Tänk på de i medelhavet som inte kan ha skuggväxter... de är det synd om. Grönt och fräscht.
    Här syns minsann inga vintergäck eller snödroppar. ca 30 cm snö med hård skare upp på.
    Bara så ni vet...

    Trevlig helg
    Annika

    SvaraRadera
  6. Kanske är det alldeles sant: Kanske är det just att längta som är det viktiga. Att drömma, att fantisera, fast...nog vore det kul om Sverige fattade att bara hälften är nådd när ni väl kommer till mig, vägen till våren alltså. Hur menar jag? JO, det är som om när våren kommit till Stockholm då är det klart. Då är det uttjatat och färdigt, då är det sommar som gäller. Vilket betyder att vi här uppe aldrig riktigt hinner fram. Eller? Jag tror jag har snöat in och blivit oklar;-)

    SvaraRadera
  7. Förstår exakt vad du menar Lillebeth - och man kan ju inte annat än hålla med. Hur lång tid ska det ta innan hufvudstadsborna fattat att landet är AVLÅNGT. Åt BÅDA hållen från Stockholm räknat. Man blir ofta mycket frustrerad över hur svårt det tycks vara att fatta... i alla möjliga olika sammanhang.

    SvaraRadera
  8. God förmiddag kära bloggvänner! Anar jag en kärleksförklaring till de karga norduppländska slätterna?

    Beror kanske blåsippornas bottenlösa djupblåa färg på närheten till det svarta hålet Tierp?

    Nej, allvarligt talat. Väl filosofiserat och uttryckt. Hear hear...

    SvaraRadera
  9. Hejhopp, så många inlägg att läsa ikapp på! Hos mig är våren för ögonblicket ett inre tillstånd, eftersom jag just blivit mormor till en liten liten Söderjänta vid namn Ofelia!

    Då gör det inte lika mycket att det är -15,4 grader när man vaknar på morgonen den femte mars.

    För övrigt är det nog alldeles sant att det som är mest attraktivt är det som man inte riktigt kan nå...och zonknäckande är ju en kul sport som kan utövas av alla oavsett ålder och fysiska förutsättningar!

    SvaraRadera
  10. Hohoho, Tierp som ett svart hål! Månntro det ska sluka oss alla? Akta dig du Marit - rätt vad det är uppgår Enköping i Tierp!!! (Och då är det dags att sluta skratta!)

    Tant Grön - gratulationer! Och vilken bra idé - nästa gång nån gnäller över det aningen skrala idrottsutövandet i Arboarkticum ska vi påpeka att vi minsann knäcker zoner för allt vad tygen håller - och med alla humörsvängningar DET innebär så bara måste det ju gå åt en hel del kalorier!

    SvaraRadera
  11. Hade jag bott på Englands sydkust hade jag antingen blivit avtrubbad eller alldeles knollrig! =) Så det är nog bra som det är - och man måste ju inte alltid vara först, eller hur? Falsterbo lockar mig inte alls, bara för att våren är först dit varenda år. Den kommer ju ändå till mig ändå, så småningom - och då njuter jag, om än några veckor efter sydskåningarna! =)

    SvaraRadera