Nosar & Näbbar Del 5: Dennisloppet

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.

Rekryteringen av Fru Melin föreföll ha varit ett genidrag. Aldrig tidigare hade så många kälkåkare anmält sig till loppet. Möjligen utgjorde även det nyinstiftade förstapriset – en årsförbrukning rökt hampa – en stark lockelse och bidrog därmed till succén.

Hela morgonen strömmade det till frisksportande djur av olika storlek på tävlingsområdet. Själva starten var belägen på krönet av åsen, nära den gamla kvarnen, där flera av djuren faktiskt bodde. Sedan följde banan den lätt sluttande höjdsträckningen norrut ett gott stycke innan den svängde tvärt och, via en brant utförslöpa, ändade i hagen, intill den lilla trädgården nedanför åsen. Själva målgången utgjordes av en banderoll som åkarna var tänkta att passera under, och som Dennis egenhändigt hade låtit förse med ett, i hans ögon, lämpligt budskap:

Själva målgången utgjordes av en banderoll...

Målområdet låg helt nära grytet i den gamla brunnen, där grävlingen Rolf lyckligt ovetandes nu sov sin vackraste skönhetssömn under ett tjockt snötäcke. Hade Rolf mot förmodan varit vaken skulle han likväl näppeligen deltagit i lekarna. Stress och jäkt var inte alls Rolfs melodi och den enda tävlingsform han fann verkligt gentlemannamässig var Canasta (och till nöds fyrmanswhist).

Med ugglor, uttrar, vildsvin och vesslor, var det annorlunda. Alla ville de vara med i loppet. Detsamma gällde rävar, rådjur, korpar och koltrastar. Alla slöt de upp med sina märkliga hemmabyggda farkoster. Att kalla alla för kälke var kanske att ta i.

Haren Räser kom med ett konstigt tefatsliknade åkdon, försett med något som såg ut som ett litet roder. Rördrommen Boo hade samlat tomflaskor i vassen i en hel månad. Dessa hade han trätt snören rakt igenom så att det bildades ett slags rullband, vilka han fäst på botten av en sockerlåda. Älgkalven Gert, i lila störtkruka, hade lite svårt att rymmas i sin uttjänta gula badbalja, medan flera av de mindre djuren tvärtom hade det motsatta problemet. Exempelvis såg det hemskt dråpligt ut när en flock pilfinkar, som ämnade samåka på en dåligt pumpad luftmadrass, med näbbar och klor, försökte manövrera den allt för stora farkosten.

Bland de segertippade djuren nämndes särskilt havsörnen Ernie med respekt. Han var en ärrad veteran som redan vunnit Dennisloppet vid flera tillfällen. Den smidiga lokattan Lou-Lou var inte lika rutinerad men tillhörde också favoriterna. Tävlingen detta år skulle dock få en högst oväntad upplösning, vilket snart skulle visa sig.

Fortsättning följer…