Nosar & Näbbar Del 6: Debaclet i kälkbacken

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.

För att kunna koncentrera sig fullt ut på den ambulerande fröförsäljningen längsmed banan hade Dennis uppdragit åt kranskullan Fru Melin att förrätta starten av loppet. Redan när detta blev känt anade många av djuren oråd, men ingen sa någonting. Ingen ville lägga sordin på den annars ganska uppsluppna stämningen genom att ställa pinsamma frågor.

Det började dra ihop sig till start och alla tävlande ekipage radade nu upp sig bakom startlinjen. De flesta av åkdonen var märkta med startnummer. Startnummer 42 föreföll särskilt populärt. Inte mindre än åtta ekipage hade valt det numret, vilket dock inte verka störa eller ens förvåna någon. Dennis hade i det längsta försökt få tag på en startpistol, men det enda eldvapen man kände till i trakten var ett verkligt museiföremål som grävlingen Rolf hade uppsatt ovanför sin öppna spis, och Rolf var det inte läge att väcka så här års, det visste alla djuren. Det bästa substitut Dennis funnit var därför en gammal biltuta, som han norpat åt sig i hackspetten Pekkas bilverkstad.

Fru Melin kom sent till starten. Ända sedan gryningen hade hon haft ett fasligt sjå framför spegeln med att träna in en pose som både var behagfull och förtroendeingivande. När hon till slut var nöjd hade en klo gått av, varför hon fått börja om igen. Men nu var det i alla fall dags att sätta igång loppet. Fru Melin skred lite styltigt fram med segerkransen av idegran under ena tassen och biltutan under den andra och intog sin position. Eftersom hon behövde båda tassarna för att tuta i hornet hängde hon tills vidare av sig kransen på en intilliggande buske. Det var emellertid först i samma stund som hon tutade igång loppet som hon insåg, det många andra redan funderat på utan att kunna klä i ord:

– Borde inte hon som kranskulla just nu befinna sig nere på målområdet för att ta emot den som kom först i mål?

...hängde hon tills vidare av sig kransen på en intilliggande buske...

Likt en koloss på lertassar började hela startfältet att röra sig framåt. Trögt i början, men sedan allt snabbare. Snabbast iväg av alla var dock Fru Melin som, kvickt som en vessla, hade beslutat sig för att hinna ner till målet innan förste kälkåkare anlände. Väl borta vid den tvära kurvan, insåg hon emellertid sitt fatala misstag – hon hade ju glömt kvar kransen uppe vid startområdet! Hon vände tvärt bara för att efter några få kottkast mötas av den allt snabbare framrusande kälkmassan. Fru Melin fick panik och blev stående som en astenisk strömstare mitt på banan med följden att de ledande kälkekipagen nu stod inför tre alternativ: 1) att köra rakt på den pälsbrättade hermelindamen, 2) att svänga ut bland stock och stenar i skogen eller 3) att försöka panikbromsa.

De allra flesta djuren valde något av de två senare alternativen, med ett tumultartat förlopp som resultat, vilket för alltid skulle komma att bli ihågkommet som ”Debaclet i kälkbacken”. Platsen förvandlades i ett huj till något som bäst kan beskrivas som ett slagfält. Överallt såg man nosar och näbbar, klövar och klor, i en salig röra, uppblandat med kälkmedar, traktorslangar och diverse annan bråte. Som genom ett under skadades ingen allvarligt i infernot, men den matriella förödelsen blev nästintill total.

Endast en liten namnlös näbbmus i en farkost tillverkad av fyra valnötshalvor beslöt sig för att testa det förstnämnda alternativet, att köra rakt på Fru Melin. Det visade sig vara en vinnande strategi i dubbel bemärkelse. Visserligen lyckades musen inte fälla den panikslagna frun, som råkade lyfta på ena tassen då näbbmusen passerade. Men i stället blev valnötsekipaget det enda som denna märkliga dag lyckades ta sig vidare nedför åsen och ända in i mål. Någon segerkrans fick dock musen aldrig. Den blev hängande kvar uppe vid starten tills den några veckor senare i lönndom blev uppäten av den hungriga älgkon Gerda. Men det är en helt annan historia…

Fortsättning följer…