Nosar & Näbbar Del 4: Fru Melin får ett jobb

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.

Fru Melin, som de senaste veckorna frestat på folks stora gästfrihet, hade slutligen valt att flytta in i källarvåningen till den högstubbe, som tidigare bebotts av nötväckeparet Dennis och Denise i den lilla aspskogen. Nu när hon hade fått permanent tak över huvudet stod nästa stora uppgift i livet framför henne – att skaffa en hederlig födkrok. Senast hon försökt var det med måttlig framgång. Direkt efter uppbrottet från Herr Melin hade hon tagit anställning hos hackspetten Pirjo, som förestod skogens damfrisering. Det hela hade dock slutat i ömsesidig frustration, då Fru Melin visat större intresse för skvallerspalterna i gamla damtidningar än för omsorg om kunderna. Fru Melin fick sparken redan efter en vecka.

Trots det något trängda läget var Fru Melin fortfarande inte beredd att ta vilket jobb som helst. Nej, helst ville hon syssla med någonting flärdfullt, där hon kunde få utrymme för att visa upp sin naturliga grace och skönhet (numer dessutom lätt påbättrad med den stulna nagelfernissa hon, i sitt tycke rättmätigt, fått med sig i handväskan vid det något turbulenta avskedet från damfriseringen).

Chansen till en glamorös karriär skulle komma snabbare än någon kunnat ana.

Den första söndagen i mars gick alltid traktens traditionella kälklopp av stapeln. Eftersom loppet, som hette Dennisloppet, arrangerades av just nötväckan Dennis, som förestod skogens fröbod, tog de flesta djuren för givet att loppet mest var ett jippo för att få fart på försäljningen av rostade solrosfrön och kanderade jordnötter. Dennis själv hävdade dock bestämt och grinigt att loppet minsann var uppkallat efter en gammal kung – Dennis I, som han själv råkade vara ättling till i rakt nedstigande led – men som han annars inte visste så särskilt mycket om. Till exempel kunde Dennis aldrig riktigt förklara på vad sätt denne gamle kung skulle ha med vare sig kälkåkning eller jordnötter att göra.

Den första söndagen i mars gick alltid traktens
traditionella kälklopp av stapeln...

De senaste åren hade det gått lite halvdant med loppet. Allt färre djur hade handlat frön och ännu färre hade deltagit i själva kälkåkandet. Utåt hade Dennis skyllt på det dåliga vintervädret, men innerst inne anade han att det nog behövdes något nytt och statushöjande för att ge loppet dess rättmätiga plats i vintersolen (och kommersen). Det var här Fru Melin kom in i bilden. Dennis hade alltid varit en smula svag för blondiner och trodde att om bara Fru Melin kunde tänka sig att bli kranskulla för loppet skulle succén vara fulländad.

Fru Melin tackade genast ja. Riktigt vad en kranskulla gjorde visste hon förstås inte - men det gjorde inte Dennis heller, så med gemensamma krafter skulle nog även det problemet kunna lösas...

Fortsättning följer…