Ödesträdet

Som en fluffig gräddbakelse dekorerad med sockrade karamellknappar och blodröda marsipanrosor har vår klerodendron, Clerodendrum thomsoniae, just börjat slå ut sina knoppar innanför de vita tyllhöljena.

Ett förrädiskt bakverk...

Men det är ett förrädiskt bakverk, och den som tar en tugga riskerar att gå ett dystert öde till mötes.

Klerodendron är en relativt vanlig, för att inte säga klassisk, krukväxt på svenska fönsterbrädor. Ändå är den ganska ovanlig i handeln, och sprids liksom många andra liknande klassiska blomster mest via skott från vänner och släktingar. Den som läser skötselråden kan lätt bli avskräckt av nogsamma föreskrifter om 10-gradig kyla vintertid och pekpinnar om näringsmängd och jordmån. Vi har knappast följt råden – men det tycks uppenbarligen räcka med ett vänligt ord då och då. Det ljusa österfönstret kanske också hjälper till en smula.

...med giftiga sockerkarameller...

Men hur var det då med det svenska namnet? Jo, sällan har väl ett namn antytt en så gastkramande bakgrund. Ödesträdet har många släktingar, varav vissa är mycket giftiga medan andra med framgång använts inom örtmedicinen. Riktigt vilka av arterna som hade den ena eller andra egenskapen var det tydligen svårt att få kläm på. Den som drack dekokter från en klerodendron kunde alltså inte veta vilket öde han eller hon gick till mötes: hälsans eller dödens väg. Därav fick den sitt namn: ödesträdet – växten som avgjorde patientens framtid och öde…

...och dödliga rosor.