Sassafras

Kanelträdet, Sassafras officinalis, eller sassafrasbusken, som den oftare kallas, tillhör inte de mest nyttjade lignoserna i svenska trädgårdar. Förklaringen torde nästa uteslutande stå att finna i uppgifterna om dess klena härdighet. Trots att den tål de kyliga inlandsvintrarna på prärierna långt norrut i USA, har den testats dåligt i vårt land och när så gjorts, har tydligen resultaten varit nedslående. Det enda hyfsat stora buskexemplaret vi hittills påträffat i Sverige växer i den prisade praktträdgården Ulriksdal i Kivik.

Det buskliknande växtsätt som kanelträdet i bästa fall får i Sverige

Det är synnerligen trist att sassafrasen ska vara så kinkig, för det är en fantastisk växt både rent estetiskt och ur nyttoaspekt. Barken har av den amerikanska urbefolkningen används både för att färga kläder och för att göra huvudvärkspulver, då den innehåller samma acetylsalicyl som våra aspar och pilar. Intressantare är kanske att de torkade bladen är en absolut oumbärlig ingrediens i cajunkökets gumbogrytor och den torkade roten, som smakar och doftar precis som tuggummit Jenka, är lika oumbärlig för smaken på kultdrycken Root Beer – en säregen läskedryck med ungefär samma status i Amerika som julmusten i Sverige (dock inte lika säsongsbunden).

Kultdricka

Allt detta sammantaget gör att arboarkticerna naturligtvis känt sig nödda att själva försöka odla kanelträdet i sin trädgård. På en hyfsat skyddad och vintertorr plats i Sydrabatten mellan tulpanträdet och själva husväggen har vår Sassa fått ett uppehållsrum. Kanske tack vare en rejäl fiberdukstäckning gick första vintern geschwint och i år har hon vuxit på sig rejält och blivit stora damen. Nu får vi se hur vinter två kommer att gå. Går det åt fanders har ju Sassa nu i alla fått sina 15 minutes of fame.

Vår egen Sassa mår trots nattfrosten fortfarande bra