Blommig fredag: Höstjoddel

Den här ganska oblommiga höstfredagen är det dags att dela ut årets alpina tapperhetsmedaljer.

För trots bitande kyla och vedervärdigt morgonslask finns det blomster som håller fanan högt och trotsar väder, vind och mörker - man tror knappt det är sant när man ser dem! Och det är inte ens de sista bedagade, urblekta och i olika stadier av upplösning, sensommarblommorna vi pratar om, utan två alldeles sprillans nyutslagna galningar till blomsteralpinister.

Båda härstammar nämligen från bergiga vindpinade trakter, men tycker uppenbarligen att kylslagna vindpinade Upplandsslätter är precis lika trivsamma.

På framsidan blommar fortfarande den bedårande alpvallmon, som nästintill fått oss att göra avbön inför vår förutsägbara antipati mot gult – inte minst idag, när den är genomskinligt självlysande av frost och väta:

"The hills are alive..."

När den brister ut i sina muntra joddelarior svarar, från andra sidan av trädgården, det minst lika självlysande polarblågullet, som vi fått som frösådd planta av en god vän (tack igen, L!). Polarblågullet har blommat mest hela sommaren, och fortsätter glatt som om inget har hänt. Notera de sorglösa pollenkornen som det fortfarande frikostigt delar med sig av till en oförstående och förtorkad omgivning.

"...with the sound of music!"

Kanske borde man upphöja alpvallmon och polarblågullet till förebilder, eftersom de (till skillnad från oss) fortsätter se framtiden an med tillförsikt trots att hösten sveper in oss alltmer i sin bedövande matta av mörker - men de tappra blomstrens dagar är trots allt ändå räknade, så vi nöjer oss med att njuta av dem den lilla stund de fortfarande orkar lysa upp oktoberskumrasket.

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.