Arboarkticerna söker en skatt

Det finns tillfällen då arboarkticerna lämnar trädgården och vandrar på köpingens gator som vanliga tierpsbor.

Det sker dock inte ofta och det är evinnerliga tider sedan detta inträffade en fredagskväll. Men ett mystiskt meddelande via de uppländska djungeltrummorna, ända från landskapets sydligaste delar, till vår vilda avkrok i norr, hade tillkännagivit att skatter fanns att hämta för den oförvägne trädgårdsbloggare som vågade sitt liv, sitt rykte och all sin framtida heder med ett besök på Postens Företagscenter, Centralgatan 3, i Tierp.

Efter noggrann riskkalkylering och konsekvensbedömning nåddes beslutspunkten och ett enigt ja: vi satte allt på ett kort – och begav oss mot köpingen. Det här är historien om ett framgångrikt, men inte riskfritt, uppdrag.

Klockan 17.30 fredag kväll angjordes P-platsen utanför Hemköp. Orten sjöd som vanligt av liv:

Centrumhets!

Något anspända smög vi utefter husväggarna och nådde efter några kvarter den hotfulla, avsides belägna, gavel intill macken, där Postens Företagscenter har sitt säte. Lättade, efter att ha klarat hela Centralgatan utan att ha blivit stoppade, igenkända eller antastade i vimlet, slappnade vi av något och vågade oss på att plocka fram dokumentationskameran:

Postens Företagscenter, Centralgatan 3, Tierp. Grattis Tierp.

Mikrosekunden efter att detta foto knäppts, materialiserades dock ur tomma intet föreståndarinnan för Postens Företagscenter, Tierp, och stormade ut genom ytterdörren. ”Vad GÖR NI!???” skrek den upprörda statstjänstemannakvinnan alltmedan hon argsint bligade på kameran och på oss, som nu insåg att vi missat grovt i vår planering, och översett det mest uppenbara: att förklä oss till Tierpsbor! Skräckslagna inför det lokala yrvädret försökte vi rädda situationen genom att förklara att vi, trots vårt tvivelaktiga kontorsyttre, hade Lösenordet som skulle göra oss till rättmättiga ägare av Skatten.

Att vi till syvende och sist, efter långdragna överläggningar med det statliga (privatiserade) tjänstemannabiträdet, fick med oss vår dyrgrip kan bara tillskrivas de diplomatiska egenskaper vi tillkämpat oss på våra många andra farliga uppdrag bland den vilda ursprungsbefolkningen.

Skatten!

Vem är då den anonyma avsändaren till dessa dyrgripar? Våra misstankar riktas mot en viss Diana-Marit på de öppna, burgna Enköpingsslätterna, där klimatet, tempot och uppfinningsrikedomen är en annan än på dessa gudsförgätna breddgrader. Om du kan läsa det här - tack du, o givmilda välgörare!