Barrkrubbans minsting

Nu när löven faller överallt kan vi inte låta bli att känna en viss irritation. Ska det verkligen vara nödvändigt för lövträden att stå där avlövade och trista näst intill ett helt halvår?? Är det inte bara ett utslag av ren och skär lättja? För att stävja stingsligheten tar vi oss gärna en tur bland våra olika avdelningar av barrträd. Inte minst Minipinetet är under hösten en ständig källa till stolthet hos oss arboarktiska adoptivföräldrar - där lyser frodig barrgrönska i alla tänkbara nyanser, året om (det är bara den uppstammade dvärglärken som inte riktigt är med på noterna och skulle behöva tas i örat).

Allra minst i samlingen minibarr är lilla Picea abies ’Dagö’: en tuff båtflykting från vår baltiska granne Estland.

Dagö - en ball balt

Dagö är en så kallad häxkvast, det vill säga ett biologiskt fenomen som ibland uppträder på träd, ofta barrträd, där en del av växten plötsligt får en tätare, långsamväxande dvärgform. Häxkvastarna kan sedan förökas med sticklingar och ympning, och behåller förhoppningsvis sin dvärgväxt (man kan behöva tukta dem en smula när de kommer upp i tonåren).

Dagö har bott hos oss i snart 1,5 år, och på den tiden har tillväxten varit ungefär 4 millimeter. Så alla ni som klagar över platsbrist i trädgården: Dagö har en uppsjö bryllingar och kusiner som inget hellre vill än att få älskas just för sin litenhet.

Någonstans vid pilen, icke skönjbar i denna skala,
lattjar Dagö bland sina av lättja omärkta minipolare.