Oxå ett träd (fast ganska litet)

Namnet oxbär är underligt. Varför skulle oxar vara förknippade just med detta torktåliga ris? Bären utövar åtminstone ingen lockelse på nötboskap, vad man noterat. Den bästa gissningen till namnets uppkomst är i stället att bären liknar de hos oxeln, Sorbus intermedia, vilkens etymologi i sin tur förlorar sig långt bak i historiens dimmiga dunkel. Det vetenskapliga namnet Cotoneaster är heller inte ointressant. Hur många känner till att det ordagrant betyder vildkvitten? Alltså en låtsad vild form av vårt favoritträd Cydonia oblonga.

Rött oxbär – Cotoneaster integerrimus

Kanske är det därför vi inte kan låta bli att gilla denna triviala häckväxt en smula. En annan orsak är förstås dess anspråkslösa krav på ståndsort och det faktum att den faktiskt är ganska läcker, åtminstone om man som vi använder den som uppstammad solitär. Med sina minityrblad och grenetage är friväxande oxbär ibland inte helt olik en blandning av sydbok och formklippt pagodträd. Lägg därtill den fantastiska höstfärgen och de dekorativa skenfrukterna.

De vackra bären är svagt giftiga och smakar illa, men ett avkok på
barken sägs vara bra mot vägglöss och engelska sjukan. Bingo!!!

Men att gå så långt som att hävda att vi samlar på oxbär vill vi inte. Hittar vi någon trevlig sort billigt på en växtmarknad så får den kanske följa med hem, men de 261 arter som släktet har kommer vi aldrig att försöka förvärva. Inte heller de 13 sorter som är vildväxande i Sverige känns helt oumbärliga, möjligen då de fyra som räknas som verkligt inhemska: rött oxbär, svart oxbär, det öländska alvaroxbäret samt skånskt oxbär. Den sistnämnda av dessa, C. kullensis, har vi fortfarande inte i samlingen. Vem blir först att donera bär från en sådan buske till oss och på så vis bli odödlig genom att få en lignos i Arboarkticum uppkallad efter sig?