Vakna, videung, vakna!

Trots de senaste dygnens bakslag för våren börjar videkissarna i Arboarkticum långsamt, långsamt att titta ut ur sina höljen. Det stora sälg- och videsläktet är en verklig djungel att bena ut och som grädde på moset korsbefruktar de sig hej vilt med varandra, vilket ytterligare försvårar identifikationen. Vad vi tror oss veta är att den cirka 3,5 meter höga videbusken på Vallen är en gråvidepojke Salix cinerea, och det är han som nu tävlar med tranornas trumpetande om att välkomna våren.

Mums för små humlor!

Våra sommargrannar har flera gånger påpekat hur ful och anskrämlig busken är och att den stör deras utsikt. För att vara tillmötesgående har vi under stundom gallrat i den, men efter att på senare år insett videts livsavgörande betydelse för vårens nymornade pollinatörer, kommer vi inte längre att klippa bort så mycket som ett påskris ur busken. På våra breddgrader är videt nästan det enda som får bin och humlor att uthärda fram tills det är dags att börja jobba med fruktträdsblomningen i maj.

Dessutom brukar ett par av de alltmer sällsynt sånglärkorna boa i odlingsröset ur vilket vårt gråvide växer. Vi vill inte i onödan utmana att de återkommer också i år. Det kan ske vilken dag som helst nu, Vi håller tummarna och gosar med videungarna så länge.