Saliga äro de saktmodiga!

Med bloggens hittills allra suddigaste bild (endast en gammal mobiltelefon fanns att tillgå under gårdagen) hyllar vi tålamodet och envisheten.

Förra sommaren inköptes en liten kobrakalla, en Arisaema flavum, på en växtmarknad, för plantering i den då nyanlagda Lavrabatten. Rotknölen såg nervös ut när vi berättade att den skulle flytta så långt som till Norduppland, men vi hoppades tillsammans på klimatförbättr.... förlåt, klimatförändringarna och en mild vinter.

Vi vet alla hur det blev med det.

Skymningsgast

Vi vet att man måste ha tålamod med kobrakallor. Vi har hört talas om att det kan ta oerhört lång tid innan de kikar upp ur jorden - ja faktiskt i vissa fall ända till midsommar. Vi har, baserat på den kunskapen och den tomma jordplätt där kallan planterats, alltsedan i midsomras utgått från att vår kobrakalla dukat under i den vedervärdiga arboarktiska vinterkylan.

I efterhand kan vi hävda att ett litet hopp ändå måste funnits kvar, eftersom vi låtit skylten stå (för det kan väl ändå inte varit rent slarv?). Och igår kväll! Om det är kobrakallan själv eller hans vålnad lämnar vi åt andra att avgöra, men något väldigt likt en kobrakalla kikar i alla fall plötsligt upp, ordningssamt nog precis intill sin skylt. Och den är så välkommen, oavsett om den är av klorofyll och vatten, eller om den möjligen är av helt och hållet metafysisk karaktär.

Lite oroliga inför framtiden kan vi dock bli, med tanke på att det tycks krävas fyra veckors värmebölja och lika lång torka för att den ska tycka det mödan värt att spöka i rabatten.