Grattis Helena och Elin!

När den sköna Helena rövades bort från Troja grät hon och där tårarna föll spirade den imposanta växten helenion fram, berättar myten. Namnet blev med tiden förvanskat till alant, vilket av allmogen tolkades som Åland – och det är alltså så Inula helenium fått sitt svenska namn ålandsrot. För att hedra dagens namnsdagbarn ska vi ägna lite tid åt denna.

En namnsdagsblomma

Alanten är ett riktigt universalmedel men det är bara den banandoftande roten som används. Trots att den innehåller nära 45 procent inulin är smaken bitter. Kanderad går den dock att äta som godis, något som också påstås skänka behaglig andedräkt. Att detta snask skulle vara beroendeframkallande verkar dock inte sannolikt men faktum är att historieskrivaren Plinius den äldre berättar att romerska kejsarinnan Julia Augusta inte kunde leva utan en daglig dos skivad kanderad helenium.

Själva följer vi hellre den nordiska seden att krydda brännvin med ålandsrot och det blir inte alls tokigt. Gissningsvis tänkte de medeltida munkarna i samma banor för utöver att använda roten mot de sedvanliga åkommorna, pest och inälvsmask, spelade alanten även en viktig roll i framställningen av vissa viner.

Ålandsroten har onekligen fått en hedersplats i Örtagården

Ålandsroten brukar beskrivas som vår mest storväxta krissla och är verkligen imponerande med sina dryga två meter i höjd, men faktum är att det finns en ännu större underart. Denna jättelika växt som kan bli upp till tre meter hög har logiskt fått namnet gotlandsrot. I väntan på att någon ska upptäcka den megasuperstora underarten grönlandsrot blommar de båda andra just nu i Arborkticum och är faktiskt det första som möter en örtagårdsbesökare som kommer färdandes på vägen norrifrån.