Lägg av med smajlet - vi vet vad du går för...
Den här lilla vännen, korstörnet, Gleditsia triacanthos, är frösådd i Arboarkticum och övervintras fortfarande inomhus, men platsen där han ska planteras ut är redan utsedd: tomtens kanske mest hedersamma plats – högt belägen alldeles intill tomtgränsen mot vår enda tvåbenta (och vingfria) granne. Där ska han, när tiden gjort sitt och han äntligen utvecklat sina spetsiga attribut, få bli vår symbol för grannsämja...
Igår besökte vi korstörnets storebror i Botan i Uppsala
”Kom låna törnekronan min…”
Inlägg
Vad tant v. K skall bli glad!
SvaraRaderaSå här nära att radera en kommentar har vi aldrig varit, men okejdå ;-D
SvaraRaderaJa säg mig den tvåbenta granne som sticker upp i onödan efter att denna blivit planterad. /Ruben
SvaraRaderaMåste genast buga för det tålamod som frösår ett träd! Här blir vi otåliga av att invänta att buxbomsbollarna ska växa på sig, och det ska bara vara en 5-10 år. Uppskattade också ditt ode till den svenska svampen (tidigare inlägg). Subtilt vackert.
SvaraRaderaJag kan mycket väl känna igen mig i väntan och längtan. Sådde en gul buskpion en gång. det tog sju år innan första blomman, men det var det värt! Och jag har sett fröådda katsuror som är flera meter höga.
SvaraRaderaTrädgårdsfantasten lär sig åtminstone tålamod, inte så illa i dessa världsrekordssnabba tidevarv.
Eva