Stickelbärens stora stund

”Blott Sverige svenska krusbär har”, skaldade Jonas Love Almqvist under sin amerikanska exil i mitten på 1800-talet. Uttrycket används som bekant än idag lite skämtsamt när någon vurmar lite fånigt för något bara för att det är svenskt och det samtidigt finns lika bra eller bättre utländska alternativ.

Cravings for krusbärskräm

Det finns dock de som menar att skalden har blivit missförstådd och att de svenska stickelbären i början av förrförra seklet verkligen var någonting särdeles extra som man kunde känna ärlig saknad över. Om så var fallet kommer vi aldrig att få veta. När herrgårdarna senare under samma sekel började importera engelska krusbärsbuskar fick man mjöldaggen på köpet, vilken helt kom att slå ut de inhemska buskarna. Samtliga trädgårdskrusbär idag är av senare och mer resistenta sorter. De gamla svenska bestånd som möjligen skulle kunna finns kvar har alla förvildats och smakar idag lika illa som när stickelbäret först började odlas som medicinalväxt på 1500-talet.

Krusbär torde vara den ymnigast förekommande busken i Arboarkticum

Själva är vi ju inte så förtjusta i frukt om man inte gör vin på den först. Det har vi naturligtvis försökt även med krusbär. Resultatet blev vedervärdigt! Som vi framhöll redan i fjol, när vi yttrade oss förklenande om 2008 års äppelskörd, så brukar emellertid fruktviner tjäna avsevärt på lagring. Det erbarmliga krusbärsvinet visade dock inga sådana tendenser, varför det med tiden föll i glömska.

Nyligen återfann vi den nu sju år gamla damejeannen på vinden. Innan vi ämnade hälla ut eländet vågade dock en arboarkticerna provsmaka häxbrygden en sista gång – och – resultatet var ett smärre mirakel. Den vämjeliga vätskan hade förvandlats till ett utsökt dessertvin, starkt påminnande om söt sherry, bara betydligt godare. Den som väntar på något gott… Fast detta var det nog inte Almqvist som skaldade!

Krusbärsvin 2002 visade sig till sist vara
en riktigt charmant årgång