Rymlingen

En utvilad semestermorgon kan man upptäcka allt möjligt som undgår ens vanliga kontorsslitna vardagsögon.

En gång fanns i Arboarkticums Örtagård den rara rosendunörten, Epilobium hirsutum. Rosendunört är den allra mest storvuxna individen i det släkte som också inbegriper den vanliga mjölkörten, eller rallarrosen, som fortfarande lyser upp sensommarens vägkanter. Färgen har de gemensamt, men kronbladen på rosendunörten liknar snarare en liten malva eller en ros, med en lysande kritvit pistill som utropstecken mitt i blomman!

Ännu en trädgårdsrymling

Att vi gav den en plats i örtagården beror på att fröhåren i äldre tider använts som stoppning i kuddar och täcken, vilket förärade växten det lokala namnet ludd-duna. Även fåglar uppskattar dunet i sina bon, vilket hjälper växten att ta nya diken och fuktiga ängar i besittning. I Örtagården upptäckte vi snabbt att rosendunörten även är en ovanligt estetiskt lagd och ganska högrest ört – vilket gjorde oss än mer besvikna då vi snart insåg att den valt att rata de rabatter vi erbjudit den och helt enkelt rymt sin kos. Vi antog att det berodde på de relativt nordliga breddgrader vi befinner oss på, eftersom rosendunört visserligen är vanlig i södra Sverige, men bara förekommer sparsamt norr om Mälaren.

Men augustisemester är en tid för lyckliga återförenanden, och i morse återfann vi äntligen varandra! På morgonvandringen mot tidningsbrevlådan lyste något skärt och glatt emot oss i diket intill den misskötta åker som är vår närmaste granne. Och se där! Från Örtagården i Arboarkticum har rymlingen själv – eller är det månne med hjälp av Dennis, som bor alldeles intill i aspskogen på andra sidan vägen – funnit en lämplig biotop i det fuktiga diket, och är kraftigare och färgrikare än någonsin.

Morgonpigg gammal vän

Oavsett hur det gått till är vi i alla fall nöjda och glada över att vår gamla vän återigen finns på så nära håll att vi kan utbyta morgonhälsningar.