En dåres försvarstal

Dårens tröst

Man får erkänna att det händer att man frågar sig varför man bor där man gör. Arktisk köld, ökentorka och pinande vindar - det känns som att vår plats på jorden prickar av de flesta väderhoten mot lämpliga odlingsförutsättningar. Under de första månaderna av 2009, då kvicksilvret sjönk till rent larviga lågvattenmärken hägrade bilder av det kontinentala Europa. Och när vi nästan fick kramp i magen av ångest över att våren aldrig kom drömde vi om dramatiska klimatförändringar som skulle vrida jordaxeln ur led och ge oss värme som i Provence... För om växter och odling är viktiga inslag i ens liv - är det då inte bara korkat att med en dåres envishet fortsätta kämpa mot förutsättningarna som den här skandinaviska avkroken kan erbjuda?

Nej. Det är det inte.

Varje gång de där tankarna dyker upp igen ska vi plocka fram minnet av en augustidag i skogen i Arboarkticums närhet. Den som någon gång tillbringat en lyckosam dag i en tyst, väldoftande norduppländsk skog på jakt efter svamp - och med glädjetjut eller hänförd tystnad funnit det där fantastiska kantarellstället eller den där osannolikt vackra champinjonen som bara är att skörda, vet att inga försvarstal behövs. För den som en gång fått uppleva denna ynnest går det inte att bo i ett annat land, där naturen inte är tillgänglig för alla.