Den sjunde kragen

I sex av de sju pallkragarna i Körsbärslunden rasar som bekant myntornas segdragna inbördeskrig. Det senaste på den fronten är att några av kombattanterna nu fått nog av krigets fasor och hellre tar sig ut ur sina hemterritorier för att i stället möta en säker död under gräsklipparen.

I den sjunde pallkragen råder däremot fullkomlig frid både bokstavligt och bildligt. Denna krage brukar vanligtvis nyttjas för ettåringar som inte ryms i Örtagården, men som, strängt taget, borde höra hemma där. Eftersom inga sådana ettåringar blev sådda i år har pallkragen fått leva sig eget liv och den som så behagat har fått nyttja den som fristad. Minns ni svinmållan härförleden? Den var fotograferad på denna plats och det kanske inte var så underligt.

Själsådd regent i pallkrage No 7

Mer besynnerligt är att den växt som främst förstått att ta fristaden i anspråk är en mycket frostkänlig kanalje som bara påstås gå att odla i allra sydligaste delarna av ladet. Vi talar om det sympatiska bovetet, Fagopyrum esculentum, som trotsat alla sådana förmaningar och självsått sig ymnigt på platsen. Det är vi mycket glada för.

En närmare titt på en av boveteplantorna

Bovetet, som inte alls påminner om vete eller något annat sädesslag, utan är nära släkting till pilört och rabarber, är inte bara vackert att titta på, det är en sjutusan till nyttoväxt också. De mogna fröna påminner mest om mycket små bokollon som kan kokas och ätas som råris eller bulgur. Mal man i stället fröna får man det mest utsökta glutenfria mjöl som är basen till flera av de delikatesser som gärna serveras i vårt hushåll: pannkakor på bovetemjöl är mer kända som bretonska galetter, med jäst i degen blir det ryska blinier och kört genom pastamaskinen blir degen i stället till japansk soba. Mums!

Här blir det så småningom små bokollonliknande nötter.
Just därför kallades bovete ursprungligen bokvete