Länge leve liguster!

Syrenen, Syringa vulgaris, och ligustern, Ligustrum vulgare, är nära släktingar, men medan den förstnämnda ger associationer till saft och bullar i bersån brukar den senare mest ge upphov till oroliga föräldrar som fruktar att barnen ska äta de giftiga bären. Denna njugga inställning till liguster är högst orättvis. Annat var det på Linnés tid. Blomsterkonungen nästan joddlade när han varseblev att den dyrbara häckväxten växte vild i Bohuslän.

Nu måste man heller inte prompt göra radhushäckar av den. Liguster fungerar också som en utmärkt trevlig vintergrön solitär. Själva har vi planterat den mot lekstugeväggen så att gästande barn ska ha riktigt nära till bären. De går nämligen att använda som ett uppskattat vattenlösligt violett bläck. Håll dessutom med om att ligusterns sirliga djupgröna blad gör sig bra mot den faluröda väggen.

Visst har liguster lite drag av myrten?

Den som fortfarande är skeptisk och tycker att växten är för vulgär kanske vi får fresta med en bild på vår andra ligusterbuske, en bredbladig guldliguster, Ligustrum ovalifolium aureum. Men titta ordentligt, det är mycket troligt att det är sista gången ni ser den. Plantskoleägaren i Sydsverige som sålde den till oss skrattade så han grät när han hörde att vi bodde i zon fyra, så vi misstänker att den kommande vintern kan bli en prövning för vår nye vän.

Bredbladig guldliguster
- kanske inte HELT härdig i zon 4

Det är inte bara de gulbrokiga bladen som är läckra. Varför inte ta en närmare titt på de väldoftande blommorna, som just slagit ut? Har ni någonsin sett så perfekta franska liljor, om än i miniformat?

Väldoftande franska minililjor