Insikten om den olydiga löken

Många trädgårdsmänniskor som reflekterat över sin hobby har kommit fram till samma slutsats som vi. Trädgårdsarbete är inte främst att sitta under korkeken! Hänförelsen över det vackra, det sällsamma och det häpnadsväckande kan aldrig bli någonting mer än russinen i kakan. Om man inte också förstår att uppskatta själva kakan eller till och med grovdoppat på kakfatet borde man nog ägna sig åt något annat i stället.

Det som gör grovdoppat så njutbart är i mångt och mycket att man bakar det själv – att man är den som från ax till limpa bestämmer vad som ska bakas, hur det ska gräddas och vad degen ska innehålla. Annorlunda uttryckt – att vara primus motor för en kreativ process, vanligen också domptör av det lilla stycket natur som finns på den ynka jordplätt man har mage att kalla sin egen.

Eller rättare sagt – det här är vad vi också trodde tills ganska nyligen. Vi har allt för länge levt i illusionen att det är vi som väljer vad som ska växa i Lunden och var trädgårdsgångarna ska gå. NU vet vi bättre! NU vet vi vem som i själva verket bestämmer! Det är den invasiva ramslöken som den sjuka hjärnan bakom allt, och nu har lökens makt vuxit sig så stark att den inte längre räds att visa sina verkliga intensioner – att ta över fullkomligt. Och som de underdåniga och hopplösa lakejer vi är gör vi ramslöken till viljes och flyttar snällt gångarna så att expansionen kan fortsätta.

Ehh... ursäkta men de här kantstenarna? Ska de verkligen vara här?