Fjäll och björn

Det har blivit dags för ett första återbesök i Örtland 5 för att se vad som hänt sedan sist. När lökväxterna inte längre är ensamma herrar på täppan är det inte helt oväntat växter som ger associationer till nordliga bredgrader och arktiskt klimat som först av de övriga örterna gör en inbrytning i det fortfarande nymornade örtlandet. Men skenet bedrar, allt är inte vad det synes vara.

Visst fjällkåpan, alchemilla alpina, vår enda vildväxande fingerformiga daggkåpa, följer den skandiska fjällkedjan, men det gör ju att den även återfinns på Västkusten. Björnroten, Meum athamanticum, däremot finns endast sällsynt vild i Blekinge. Annars trivs den bäst i Centraleuropa.

Fjällkåpa, inte bara alkemistens favorit utan också en trevlig marktäckare

Men båda dessa örter har, trots sina olika ursprung, egenskaper som förenar dem, utöver att vara tidig och grann vårgrönska. Både är till exempel ätliga, den späda fjällkåpans blad som grönkål och björnroten, med sitt ståtliga burr värdig en brudbukett, är en kryddväxt fullt i paritet med dill och persilja. Synd bara att den numera är så svår att få tag på att man näppeligen vill äta (eller dricka) upp den när man väl kommit över den.

Båda har vidare i högre utsträckning än de flesta läkeväxter haft sin givna plats inom den kulturhistoriska kvinnomedicinen. Fjällkåpan kanske främst för sina omvittnade sammandragande egenskaper medan björnrotens betydelse blir tydlig om man känner till att namnet i själva verket är en förvanskning av det tyska Geburzwurz i betydelsen nedkomstrot. (Meum tros för övrigt ha med det grekiska ordet för barnmorska att göra).

Yrvaken björnrot rister på burret

Men kanske märkligast av allt är att båda dessa växter tillhör de verkligt få som är helgade åt varsin gud i den nordiska mytologin. Det är inte många växter som platsar i asarnas panteon vid sidan Odens ask och Tors rönn, men här har ni alltså två till: Balders björnrot och Frejas fruktbara kvinnoskål, bägge just nu till beskådande i Örtland 5 i Arboarkticum.