Den som väntar

Idag blir det inget nytt avsnitt av Nosar och Näbbar, trots att det är fredag. Djuren är nämligen strängt upptagna med vårbruket och har inte tid med någon annan kreativ skapandeprocess än att fundera ut var årets hampa- och solrosfrön ska planteras. Medan spänningen stiger går det bra att läsa tidigare avsnitt här.

Även vi har tillbringat en hel del tid med att vänta. Närmare bestämt sex år. Så lång tid är det nämligen sedan vi sådde våra första pionfröer. Och nu – i år – ståtar den första av många efterföljande egensådda pionplantor för första gång med tjusiga blomknoppar. Vi är vansinnigt stolta adoptivföräldrar, och plötsligt känns sex år som en riktigt kort, eller åtminstone överkomlig, tid.

Välartad, trots tvivelaktig härkomst.

Plantan är en rosenpion, en Paeonia veitchii. Ungefär i alla fall. Vi kan inte minnas var fröerna kommer ifrån, och med tanke pioners minst sagt lättfotade karaktär så är det inte omöjligt, eller till och med sannolikt, att det är någon form av hybrid. Vi tycker att bladen är ovanligt mörka och finflikiga för att vara en rosenpion, vilket skulle styrka hybridhypotesen. Nu dånar man ju nästan av spänning att få se blommorna i utslagen storhet och glans!

En hastig titt i pioninternatet ger också förhoppningar om kommande god tillväxt:

Påläggskalvarna (överst dock frösådd vit lunddocka)