Först är allt nytt, ljusgrönt, spännande och fräscht! Men så slås man plötsligt, alldeles för snabbt, av att med våren kommer ju även förgängligheten.
Pulsatilla - redan blek om nosen...
Vintertid vilar det mesta i trädgården en lång, lång, tyst sömn. Och så äntligen vaknar grönskan, och man tror att nu, nu är det bara liv, energi och evig ungdom ända fram till den mörka hösten, så avlägsen att man vägrar tro på den.
...och nunneörtens blossande kinder falnar.
Men riktigt så är det ju inte, för redan nu är det ju dags att ta adjö. Snödroppar, blåsippor och vintergäck har gått och lagt sig igen, och nu bleknar också nunneörten och backsippan. Fortfarande har säsongen knappt börjat, och det mesta återstår – men det är märkligt att bli påmind om hur rasande snabbt man får ta adjö igen.
Vilken tur att det ännu återstår så många kära återseenden.
Men nån längre stund kan man ju inte hänga läpp,
så länge som fotbladet marscherar i rabatterna.
så länge som fotbladet marscherar i rabatterna.
Inlägg
Ja, tänk att även våren är förgänglig!
SvaraRaderaOch att den rosa nunneörten, som jag greps av habegär inför, redan börjar deppa. Då får jag väl vänta till nästa vår med att skaffa hem en sådan.
Ser dock fram emot att få följa fotbladets utvecklande!