Blommig fredag: Ännu en punkterad myt

Men…? Vad är det som lyser så intensivt i pallkragen där borta? Jamen, titta vilken söt blomma och vilka vackra knallröda blad! Vad sjutton är det där? Efter mycket huvudbry kom vi på det. Sparrisarna i Köksträdgården hade fått rart besök av en strandstinknäva, en Geranium robertianum var. Rubricaulis.

Det där är ingen sparris!

Som hörs på namnet är detta ingenting som finns naturligt hos oss på inlandets lerslätter. Nej, just den här stinknävan släktar med största sannolikhet på en gotländsk planta som för många herrans år sedan planterades in i Örtagården och sedan aldrig visade sig igen (vi hade då ingen aning om att stinknävor vanligen är annuella).

Krypande trädgårdsrymling på nya äventyr

Stinknävan är numera kanske främst känd för två saker – den påstått kvalmiga doften och hur växten, just därför, fick sitt vetenskapliga namn efter en grinig, illaluktande fransk meningsmotståndare till Linné. Det första har vi aldrig själva känt av och det andra måste vi tyvärr avliva som en seglivad modern myt. Det fanns nämligen ingen fransk botanist med detta namn. Vem Robert verkligen var och hur denne egentligen luktade är vi lyckligt ovetande om.

Den moderna myten avlivad efter ett närmare påseende

Förr i tiden var det annorlunda. Redan under antiken användes stinknävan flitigt för sina sårläkande, inflammationshämmande och magbefrämjande egenskaper. Från Linnés egen tid finns också uppgifter om hur allmogen nyttjade den skarpdoftande örten för att bli kvitt vägglöss. Återigen står alltså den påstådda stanken i centrum, men det struntar vi i. En sådan prydnad i pallkragen har man gärna, särskilt som den är behäftad med en kulturhistoria likt denna.

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.