Dödsdömda trädgårdsprojekt, del sjuhundranittioåtta (minst)

Det är inte alltid lätt att förklara ens för sig själv varför man envisas med att plantera saker som aldrig varit närheten av, och inte heller är ämnade att komma i närheten av, den arboarktiska vintersäsongen.

En av våra senaste ideer, som enligt de lärde borde vara dödsdömd redan från början, är att odla höstcyklamen i den nya stenpartirabatten. Just i det här fallet skyller vi vårt starka habegär på de oslagbart vackra bladen med sitt intrikata mönster och skimrande, metalliska glans. Och visst visst, blommorna har väl också sin charm – på sitt sätt.

Dödsdömd höstcyklamen 1: Cyclamen hederifolium

Två sorters cyklamen har anförskaffats, en Cyclamen hederifolium och en Cyclamen purpurascens. Bägge är enligt försäljarna en baggis att odla för den som har en lämpligt halvskuggig och väldränerad rabatt, ÄNDA UPP TILL STOCKHOLMSOMRÅDET.

Dödsdömd höstcyklamen 2: Cyclamen purpurascens

Frågan är nu alltså om vi kan övertyga våra små cyklamentöser om att Tierps kommun (åtminstone sett från typ Dorotea eller Murmansk) faktiskt kan räknas som Stockholmsområdet.

Frk Purpurascens har egen telefon, eller åtminstone telefonsladd, av bilden att döma.
(Praktiskt, när hon behöver ringa efter taxi för att dra till stan.)

För att öka på chanserna en smula, ifall att plantornas geografiska kunskaper visar sig hålla en högre standard än vad som är lämpligt just i det här fallet, har de förärats varsitt litet glashus som skydd mot vintervätan. Särskilt frk Hederifoliums rara lilla pressglasfat, inköpt för Kr 5:- på en loppis i Folkärna, borde väl kunna muta den fåfänga lilla damen att göra sitt yttersta för att behaga sin omgivning många kommande säsonger.

Och frk Hederifolium tillbringar vintern i ett exklusivt glaspalats