Jams, trams och tegel

Dags att utkora segrarna till förra söndagens tävling. Det mest innovativa förslaget till hur budskapet S.R.J.475 ska uttydas kommer tvivelsutan från en läsare som kallar sig Ruben: ” Enkelt! Synnerligen Rar Jams 475 (cm under jordytan)”, är dennes mening. Tja, hur det ser ut där nere vet vi förstås inte, men ovan jord är vår perenna klätterjams, Dioscorea quaternata, inte särskilt mycket att titta på just nu. Om den överlever den arboarktiska vintern kommer med stor säkerhet ett mer utförligt reportage om detta.

Samtidigt, ovan jord!

Samma Ruben har också räknat ut varifrån skylten verkligen härrör. Tyvärr för Ruben grusades hans planer på en dubbelseger av ett yrväder från Enköping. Den första att räkna ut att skylten en gång i tiden suttit på en täckt godsvagn, som trafikerat den år 1981 saligen insomnade Rimbobanan, var nämligen en läsare som kallar sig Marit.

Så här har skylten suttit…

Hur sjutton skylten hamnat i jorden i Arboarkticum förblir ett mysterium, men att världen är liten och besynnerlig ska illustreras genom följande alldeles sanna saga:

…på en godsvagn som såg ut precis så här och som byggdes i början på 1910-talet.

En gång i tiden var Rimbotrakten känt för sina tegelbruk och en av anledningen till att Rimbobanan kom till var just för att frakta tegel till huvudstaden, som växte kopiöst under denna tid. I ett av dessa 20-talshus i Röda bergen i Vasastan bodde arboarkticerna vid tidpunkten för införskaffandet av tomten i Tierp. När flyttlasset gick kom det sig därför att en tegelsten, som troligen blivit över vid husbygget i Stockholm, och som sedan blivit liggandes i ett källarförråd, fick följa med norrut för att hålla en presenning på flyttkärran på plats.

Väl framme i Arboarkticum fick den gamla tegelstenen en ny hedersuppgift. För att förhindra vildkatter från att ta sig in i vedboden, som tidigare fungerat som hönshus, lades stenen att blockera hålet i ytterdörren som utgjort hönsens forna ingång. När så godsvagnsskylten påträffades några år senare fick den assistera stenen i denna tjänsteutövning. Föga anade vi då att de två trotjänarna redan hade träffat varandra en gång tidigare – på en täckt godsvagn på Rimbobanan i mitten av 1920-talet. Gammal kärlek rostar aldrig – även om godsvagnsskyltar förvisso gör det. Se, var inte det en historia värd att fira med en rimbobulle, så säg?

...och så levde de lyckliga i alla sina dar!

Grattis Ruben och Marit! Presanger kommer inom kort att nå er på endera sättet.