Brädrosen

Vi har sagt det förut och det är värt upprepa – rosor är verkligen inte vår grej! Men det finns några undantag, till exempel det här lilla charmtrollet. Kanske handlar det inte så mycket om rosens utseende, utan snarare dess kämpaglöd och ståndaktighet – och dessutom hur den hamnade i vår ägo.

Arboarktiskt undantag

Det första vi fick göra när vi köpte trädgården 2001 var att färdigställa det redan påbörjade arbetet med att sätta ny faluröd panel på bostadshuset. En stor hög panelbräder ingick i köpet och låg och väntade på att spikas upp. En tid efter att brädhögen intill det vanvårdade potatislandet var avverkad började det oväntat titta upp plantor ur jorden på platsen. Två av växterna, en svart vinbärsbuske och den så kallade Kuddnävan, bor fortfarande kvar på platsen medan en rugge rabarber efter att ha visat tydliga tecken på att vara på väg att tyna bort flyttades till komposten, där den nu upplever en ny blomningstid i livet.

Det fjärde som dök upp var en liten tanig ros, med blådaggiga blad och vassa taggar. Vår första instinkt var att genast slå ihjäl ogräset - men av någon oförklarlig anledning veknade våra hjärtan och vi flyttade i stället kraken till plastkruka med usel blomjord, där den sedan glömdes bort. Under flera års tid blev vi sedan lika förvånade varje gång den styvmoderligt behandlade Brädrosen, som den med tiden fick heta, tittade fram och blommade med blomsterbutikmässiga mörkröda blommor under sensommaren.

Brädros - Rosa arboarktica 'Schwarzenegger'?

När vi så för några år sedan skapade den rabatt som går under namnet Torvrundeln mitt på Pelousen fick Brädrosen äntligen permanent asyl och planterades tillsammans med andra överblivna växter vi inte visste var vi annars skulle göra av. Med tiden har sortimentet i planteringen bytts ut och spetsats till, men den lilla Brädrosen har förblivit kvar. Det är förmodligen inte någon särskilt härdig sort eftersom den fryser ner en hel del varje vinter, men för varje gång den kommer igen blir det med fler och fler rosor – även om plantan i sig inte hinner bli särskilt stor innan det är dags för nästa nedfrysning. Vilket som är rosens riktiga namn lär vi väl aldrig få veta – men vad gör väl det, när både vi och plantan är så nöjda med det nya tilltalet? Du läste väl bildtexten ovan ordentligt?