Det blinda oraklet i grottan

Vår mani att testa träd och buskar, som de lärde hävdar går en säker död till mötes i det nordliga Arboarkticum, har säkert inte undgått någon. Men utmaningen i zonknäckeriet är inte den huvudsakliga anledningen till att vi kämpar på med exoterna. Nej, tvärtom är det ett oönskat sammanträffande att de växter vi faller pladask för i form, färg och stil också tycks vara de mest klimatkinkiga.

För perenner däremot finns som bekant inte samma stelbenta zonuppdelning – de flesta sorter brukar fungera i större delen av landet eftersom de vintertid sussar under markytan. I helgen besökte vi postorderfirman Odlarglädjens öppet-hus-lördag i Barva utanför Eskilstuna, och ned i shoppingkassen la vi, intet ont anande, den här för oss okända lilla raringen: rosenblund, Rhodohypoxis baurii. Rosenblunden, eller blundögat, har fått sitt trevliga namn av att ståndare och pistiller inte visar sig alls bland kronbladen.

Rosenblunden svajar med sina långa armar
och utslungar profetior åt höger och vänster.

Döm om vår frustration när vi hemkomna googlade oss fram till att växten, som visade sig härstamma från Sydafrika, är larvigt känslig och helst ska odlas som krukväxt på våra breddgrader.

Suck. Inte en till.

Efter att ha googlat ännu ett varv fann vi dock information om att det främst är vinterväta som är det största hotet mot den lilla rosenblunden. Ha! Vem bor på Upplands torraste plats, om inte vi?! Hoppet tändes, och för att förbättra chanserna ytterligare har vi naturligtvis planterat den ömkliga lilla afrikanskan i sand och – placerat några utskjutande stenblock som ett regnskydd ovanför hennes huvud. Nu sitter hon som ett litet orakel i sin grotta och utslungar profetior om en lysande framtid och en mild och knastertorr vinter.