Inte en höstvisa

Det känns som att det aldrig kommer att sluta blomma i år. Tänk om det vore så?

Vi släpper den tanken genast: den ställer oss inför en avgrund av kluvenhet.

Nu vet vi ganska säkert att vi inte behöver bekymra oss för den avgrunden, i år heller. Kylan kommer – obönhörligen. Vi har redan hört den viska om kvällar och tidiga morgnar – fortfarande som en lockande friskhet, nästan som en lättnad och ett andrum. Och så det insmickrande mörkret – som till en början lurar en att det kommer med tid och ro för levande ljus, kvällar i brasans sken och eftertanke.

Och rätt vad det är så har man gett upp motståndet och är fast! Neddragen i djupet av höststormar, ogenomtränglig natt och isande nordlig vinterkyla. Det är fortfarande så osannlikt att vi fortsätter vägra tro på det.

Ingen höst så länge lejongapet ’Artiste Bizarre’
sorglöst delar med sig av sina färgkaskader

Än så länge går det. Så länge lejongapet skjuter nya knoppar varje dag och de gula höstlöven kan svepas undan med en suck eller en flämtning kan vi intala oss att det fortfarande är sommar. En sen sensommar kanske, eller åtminstone ett namnlöst kravlöst limbo mitt emellan sommar och höst. Vi njuter i fulla drag, så som man gör när man vet att dagarna i lustgården är räknade.