Ett litet stycke strax väster om Örtagården huserar Arboarkticums eget svartsynta komikerpar – Dödis och Topsy. Vi snackar här om en intim och spexig duo bestående av en narrbuske, Decaisnes fargesii, och en röd amerikansk perukbuske, Cotinus goggigrya.
Komikerparet Dödis och Topsy
Här har de kamperat ihop under några år och verkligen funnit varandra, både bildligt och bokstavligt. Förutom att rent fysiskt famna varandra i en rödgrön koalition har de tillsammans utvecklat en säregen galghumor som de häcklar sin omgivning med. Som framskymtat har de redan hunnit skrämma halvt ihjäl den unge sockerlönn de nyligen fått till granne.
Rödgrön röra
Grundtemat till alla usla vitsar som de båda gycklarna hetsar varandra till är dock alltid detsamma – döden – och bottnar förmodligen i bådas rädsla för densamma. Det är inte svårt att förstå varför. Det här är verkligen två killar som hatar sin lott i livet: att stå med fossingarna i en lerig och oskyddad gräsmatta medan kölden och de fyrfota odjuren trakasserar de ovanjordiska delarna. Detta parerar duon emellertid elegant genom att varje år helt frysa ner och komma tillbaka först under våren. Det gör att de i vår trädgård aldrig brukar hinna bli större än så här och narrbusken hinner aldrig få sina karakteristiska knippen av blåa bönbaljor som gett honom sitt alternativa namn – död mans hand.
Såna här melonsmakande blåa fingrar fick Dödis bara första året,
när han hade stått varmt och skyddat i plantskola längre söderut
Inlägg
God morgon kära bloggvänner!
SvaraRaderaMin dagliga dos av trädgårdsinspiration har jag nu fått lagom till första morgonfikat på jobbet.
Note to myself! Sluta drömma, back to work!
/Marit
Shit! Du börjar verkligen jobba lika tidigt som vi. Det trodde vi ingen annan gjorde.
SvaraRaderaAlltid lika inspirerande och smilbandsdragande besök hos er. Tack!
SvaraRaderaLillebeth, du är alltför vänlig!
SvaraRaderaDet är vi som är tacksamma för alla läsarkommentarer. :-)
Det var snällt av herrn att plantera dem så nära intill, nu kan de iallafall hänga om varandras halsar (och vi ska inte ens gissa vad de kan tänkas göra under gräsmattan). Bortsett från det finner jag det lite konstigt att herrarna inte växer på sina rötter under sin bladlöshet – men det kanske är tjälen som sätter stopp där. Här i ljumma England förespråkas t o m höstplantering av växter just för att de ska koncentrera sig på rotutveckling under vintern – och har de sedan rejäla rötter skjuter de grenar hejvilt under sommarhalvåret (mer än klipptrötta trädgårdsinnehavare ibland önskar). Tjockt vintertäcke av mull, skulle det hjälpa?
SvaraRaderaNja, tassarna på täcket, som Rolf brukar säga. Vi avkräver inte av våra växter att de ska bli stora och imponerande. Att de överlever så här nära Nordpolen är gott nog. Det här med att odla i styv lera är annars en underskattad verksamhet, vill vi nog påstå. Sämre härdighet, javisst. Längre etableringstid, definitivt! Men när de väl rotad sig efter flera år, djäklar vad de sätter fart.
SvaraRadera