Idog trädgårdsmyt
Alla som provat att odla jordärtskockor har säkert liksom vi upptäckt realiteten: en gång skockor i trädgården - för evigt skockor i trädgården. Detta beror inte på att de är så oemotståndligt delikata att man inte kan låta bli att odla dem - utan på att skockorna själva gladeligen, trots noggrann grävning, lämnar osynliga rotbitar efter sig i jorden, som nästa år gror och stolt producerar hiskeliga mängder nya skockor.
I början av vår skock-karriär skänkte vi bort mängder av skörden till grannar, vänner och kollegor. Den tiden är nu längesedan förbi, ety inga fler lättlurade bekanta återstår. Förmodligen skulle man kunna följa spåren efter våra gamla skockor likt ett släktträd genom Sverige - där de spritt sig som en lättfotad löpeld till intet ont anande odlare, vars första entusiasm förmodligen falnat lika snabbt som hos oss, och utbytts i - om inte fasa, så åtminstone en viss övermättnad.
Trots allt så odlar vi fortfarande skockor. Inte för skördens skull, utan för blommornas. De tre meter höga, vajande stänglarna med flockar av gula blommor mot en blå hösthimmel är en så vacker syn att vi är villiga att betala priset för den (det vill säga ryggskott och helig vår-ilska under jakten på kvarlämnade rotbitar).
Det är dock inte alla skock-sorter som blommar. Ryktet säger att den enda variant som hinner slå ut under den korta nordiska säsongen är 'Bianca'. Nu slår vi glatt hål på denna myt, och presenterar i stället Helianthus tuberosus ssp. 'Prisextra'! Denna alldeles släta, vita skocktyp inhandlade vi i våras på stormarknaden Prisextra i Stockholm, och planterade intill det outrotliga ogräset Bianca - och se! Endast en knapp vecka efter att Bianca slagit ut sina knoppar ståtar även 'Prisextra' med dito fägring. Dessutom är 'Prisextras' knölar överlägsna 'Biancas' i både form och utseende, så skulle vi komma oss för att till och med äta av eländet kommer vi definitivt att föredra vår nya skockvariant i grytorna.
Trädgårdsmyten demaskerad
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar