Nosar & Näbbar Del 2: En förflugen osanning

Rolf körde ner nosen i kitteln. Det luktade dampäls. Rolf rynkade bekymrat pannan. Hans förhållande till damer var en smula ansträngt. Flera av varandra oberoende källor ville göra gällande att Rolf tidigare sällskapat med minst en identifierbar ung grävlingsdam i skogen på andra sidan åsen och att frukterna av denna affär hade blivit flera kullar smågrävlingar. Rolf själv hade dock aldrig gjort några som helst medgivanden i den riktningen och kunde bli mycket förgrymmad när frågan kom på tal.

Rolf greppade spiselkroken och dunkade den ganska hårt i sidan på kitteln. Det dampälsdoftande blonda fluffet vaknade med ett ryck, satte sig upp och tittade yrvaket ut.

– Förlåt! Sa fluffet förfärat. Jag somnade visst!

Detta kunde inte Rolf förneka, men hjälpte den sömndruckna varelsen ner på köksbordet.

– Ursäkta? Känner vi varandra? frågade han.

– Jamen, det är ju jag, sa det blonda fluffet.

– Låter inte bekant, sa Rolf lite tvekande.

– Fru Melin!, sa fru Melin, ety det var hon.

– Förlåt! Sa fluffet förfärat. Jag somnade visst!

– Fru Melin! sa Rolf häpet.

– Ja, det var ju det jag sa, sa fru Melin och berättade sedan en synnerligen tårdrypande historia om hur herr Melin, som Rolf brukade spela Canasta med på tisdagskvällar, och därför kände mycket väl, hade blivit galen och hur hon tills sist hade fått fly hemmet för undgå makens märkliga nycker.

– Han ville att jag skulle rulla mig i bonvax och fjädrar och sedan låta som en höna, sa Fru Melin upprivet.

– Jag förstår, sa Rolf och försökte låta deltagande, men hade svårt att låta så förvånad och förfärad som han antog att Fru Melin nog skulle ha önskat. För att undvika generande följdfrågor och eftersom han redan anade vartåt detta barkade fann han det lika gott att gå direkt på pudelns kärna.

– Och nu antar jag att du vill flytta in hos mig, sa Rolf.

– Hur visste du det? sa Fru Melin..

– Åh, kalla det manlig intuition, sa Rolf.

– Åhhhh, så jag får det alltså? sa Fru Melin.

– Kommer inte på fråga! Min fru skulle aldrig acceptera att jag hade ett fruntimmer inneboende, hörde Rolf sig själv säga, och kände med en gång att han sagt något så obegripligt korkat att han skulle komma att ångra det under mycket lång tid framöver. I det antagandet visade det sig att Rolf skulle få rätt…

Fortsättning följer…