Att glänsa utan glättat papper

En god bok är ett effektivt liniment för den fantasi som börjat få en smula träningsvärk av att så länge behövt kämpa mot vinterverkligheten.

I hyllan står allehanda trädgårdsböcker som fyndats under årens lopp på loppisar och antikvariat. Och det slår oss hur oerhört mycket genren förändrats de senaste decennierna.

Naturligtvis är dagens fotomöjligheter en revolution för den som är intresserad av växtlitteratur. Men ack! Arboarkticer älskar text. Mycket text, och välskriven text. Och de vackra glansiga bilderna på det tjocka, glättade papperet i dagens trädgårdslitteratur tycks alldeles för ofta ha tagit udden av ambitionen att måla med ord. Avsikten med den nutida litteraturen verkar vara att den ska konsumeras snabbt, som receptet på en lyckad kakmix.

Handboken Trädgårdens vackraste blommor är skriven på femtiotalet av Tor Nitzelius, en av Sveriges genom tiderna främsta botaniker och alldeles i särklass med sina kunskaper om buskar och träd. En skribent av yppersta klass var han uppenbarligen också, för vi förlorar oss totalt i den näst intill illustrationsfria volymen (trots att titelbladet har undertexten 100 perenna växter i färg kan det inledande planschavsnittet snarast beskrivas som lite gulligt).

Godispåse in disguise

Men texten! Vi läser den som en spänningsroman, eller som en gottepåse full av språkliga karameller. När den gode Tor till exempel beskriver klippträdgårdarnas företräden går han nästan i spinn av smittande upphetsning:

Oavsett om man är slättbo, och därför nödsakad att med smak och naturkänsla söka bygga upp en klippträdgård efter naturligt mönster, eller såsom upplänningen kanske äger en bergstomt, kan man såsom växtälskare skatta sig lycklig över de rika möjligheter denna terrängtyp bjuder i ett omväxlande och i överflödande rikt blommande växtmaterial. /…/ Från hela den tempererade zonens bergstrakter, från Europas alper, från Balkan och Kaukasus, från Himalayas nyupptäckta paradis, ja även från den nordamerikanska kontinentens berg och fjäll komma sådana klippträdgårdsväxter, vilkas beskrivning och lovsjungande skulle tarva tjocka band. /…/ Klippträdgårdsväxterna par préférence äro de talrika arterna och formerna av stenbräckesläktet (Saxifraga). En bergsträdgård, antingen den är naturlig eller anlagd, är knappast tänkbar utan åtminstone någon av de matt-, tuv-, eller rosettbildande stenbräckorna…

Så långt är vi med. Stenbräckor! Jajjamänn! Spänningen stiger! Och så till den rafflande upplösningen:

Det vore alltför frestande att närmare ingå på stenbräckearternas rikblommande mångfald, men då flertalet i högre eller mindre grad fordra speciella förutsättningar i jordförhållanden och läge sakna de intresse för genomsnittsodlaren.

Men TOR DÅ! Det var väl ändå inte snällt! Men just detta exempel är kanske mer humoristiskt än talande för innehållet i boken i allmänhet: en smittande entusiasm, målande bilder av blommande trädgårdar (trots avsaknad av illustrationer) och enorma kunskaper om växthistoria, fyndplatser och odlingsrekommendationer är vad som förmedlas, och det med ett alldeles ljuvligt njutbart och lite gammaldags språk.

Boken börjar också bli ett historiskt monument. Man kan fantisera om (och hoppas på!) att de på femtiotalet nyplanterade vildpionerna i Bergianska trädgården som herr Nitzelius berättar om, är desamma som arboarkticerna hälsar på varje försommar.