tisdag 19 januari 2010

Svenska träd – Sällistoppen del 1

Många inbillar sig att arboarkticerna bara vurmar för det sydländska och svårodlade. Det är en gravt felaktig uppfattning. Arboarkticerna älskar nästan alla växter och i synnerhet alla träd. Däremot måste vi nog erkänna att det sällan känns lockande att skriva om våra vanligaste inhemska skogsträd. Ärligt talat tvivlar vi också på att särskilt många av våra läsare skulle gå igång på texter om granens betydelse för svensk massatillverkning eller slybekämpning av ungbjörk. Men, vem vet? En vacker dag kanske de texterna också blir verklighet?

Den här gången, och ytterligare två tillfällen de kommande veckorna, har vi dock i stället tänkt koncentrera oss på våra tre minst vanliga, inhemska och, för egen maskin invandrade, träd. Den där sista inskjutna bisatsen var inte alldeles nödvändig eftersom alla tre träden i denna miniserie ändå är betydligt mer sällsynta än de inplanterade träd, t.ex. hästkastanj, europeisk lärk, ginnalalönn, rödek och sitkagran, som sedermera naturaliserats och numera räknas som inhemska, även de.

Först ut idag, har vi äran att få presentera. Sveriges tredje ovanligaste träd:


Vresalmen, Ulmus laevis, här förevigad i Botan i Helsingfors

Ganska säkert har lundalmen tidigare haft en betydligt större utbredning än vad den har idag. Numera återfinns den naturligt endast på ett fåtal små skyddade skogslokaler på mellersta Öland. I övriga Skandinavien saknas den helt, men den finns faktiskt, om än sparsamt, på ett flertal platser i Finland. Över huvud taget tycks vresalmen ha en östlig utbredning och saknas helt i Västeuropa med undantag för östligaste Frankrike. Vanligast är den i Centraleuropa.


Ett ovanligt rakt och högrest exemplar

För ett otränat öga är det mycket svårt att skilja på våra tre inhemska almsorter: skogsalmen, lundalmen och vresalmen. Vresalmen är dock vanligen ett lägre träd med gråare stam än de båda andra och oftast tidigare förgrenad. Den skjuter heller inte lika ofta rotskott som de båda andra. Den tydligaste skillnaden, bortsett från knoppars och frukters utseende, är emellertid vresalmens dubbelt sågtandade och mjukluddiga blad. Däremot är det, som tydligt framkommer på bilden nedan, en myt att sidonerverna på vresalmens blad nästan aldrig är gaffelformiga. Våra erfarenheter är att detta är ungefär lika vanligt hos alla almsorterna, åtminstone på yngre exemplar eller lågt sittande grenar – och det är ju ändå bara dem man kommer åt att titta på.


Som tydligt framgår har även vresalmen förgrenade sidonerver

6 kommentarer:

  1. Hej där, trevligt att ni intresserar er för almar! Jag är delaktig i en trädgård på skånska sydkusten, där almarna numera står som spretande avklädda skelett efter almsjukans härjningar.Väldigt väldigt sorgligt. Almen är i stort sett utrotad i Skåne. Är det likadant uppe hos er i de arboaktiska trakterna?

    SvaraRadera
  2. Nej, än så länge är vi lyckligt förskonade från almsjukan här i Norduppland. Men det är väl bara en tidsfråga innan den är här, den har nyss nått Stockholm. Intressenat i det sammanhanget är att vresalmen faktiskt tycks ha bättre motståndskraft än de båda andra almarna mot denna farsot.

    SvaraRadera
  3. Härligt med alla denna kunskap. En riktig källa! TAck!

    SvaraRadera
  4. Alls ingen orsak.
    Du är allt för vänlig!
    :-)

    SvaraRadera
  5. Hej :)
    Jag har ett Al träd på min rådhus lilla ute plats:)Den vägser från ett litet berg
    mvh Maggan

    SvaraRadera
  6. Grattis Maggan!
    Det här var vår märkligaste kommentar någonsin.
    :-D

    SvaraRadera