En ovanligt fasansfull historia

Ond bråd död är temat denna bistra januarilördag, och den som vågar fortsätta läsningen bör beväpna sig med ett bepansrat hjärta eller en stor packe näsdukar inför det sorgedrama som nu sätts på pränt. Alltför känsliga själar bör kanske avsluta läsningen redan här.

Huvudperson i dramat är Tords änka, den redan hårt prövade fasanhöna som vi redan tidigare sänt vår varma omtanke till. Vi har lärt känna denna ensamma änka med sin blyga uppsyn och långa sorgsna ögonfransar allt bättre de senaste veckorna, när hon varje kväll i skymningen försiktigt och förfinat pickat frön under fågelbordet utanför köksfönstret. Att sorgen efter Tord fortfarande legat tung har varit hjärtskärande uppenbart. Nattetid har hon, utifrån spåren av klor och stjärtfjädrar i snön, funnit trygghet och en smula lindring från kölden under ett odlingstråg i trä vid vår husvägg. Vi hade så smått börjat fundera på att ge henne ett namn – något bara våra någorlunda bofasta eller regelbundet återkommande grannar föräras med. ”Tora” tyckte vi att den vackra hönan kunde heta, och log hon inte rentav en liten smula för första gången på länge, när vi häromkvällen försiktigt frågade vad hon tyckte om namnet?

Den sorgsna skönheten Tora sökte tryggheten i Arboarkticum…

Nu inträder dock på scenen första supporting actor i denna melodram: Örnie Bötcher. Örnie är stor, han är grym, han hungrig, och han är örn. I morse, precis när solens första skira strålar smekte Arboarkticum, gjorde Örnie en gång för alla slut på Toras sorg och lidande.

Den syn som mötte arboarkticerna efter en sällsynt sovmorgon, var blod, förödelse och död: från köksfönstrets första parkett såg vi Tora ligga huvudlös och skändad på gårdsplanen…

…men fy för den lede för att vara fasan i Arboarkticum.

...medan den skoningslöse bödeln Örnie hånfullt svingade sina monstruösa vingar och ljudlöst lyfte från marken efter förrättat värv.