Den första Madeiragrodden

Då har redan det första av de frön vi insamlade på Madeira i julas grott. Försten ut blev en liten stenek, Quercus ilex. Tyvärr vet vi ännu inte om det är den vanliga smalbladiga sorten, som numera finns förvildad upp till England och södra Östersjökusten, eller undearten rotundifolia, som är vanligare på Iberiska halvön och i Nordafrika. Hur märkligt det än kan låta är det det senare vi hoppas på. Dels har denna undersort, även för människor, ätliga och till och med goda ekollon, dels kan den, sin sydliga utbredning till trots, mycket väl vara den härdigaste av de två, den är bara mycket sämre testad.

Måhända goda stenekollon i vardande?

Kyla ska i alla fall inte vara något problem för denna vintergröna ek, som tvärtom bruka söka sig till de svalaste och högst belägna platser den kan hitta i sitt utbredningsområde. Problemet är som vanligt våra märkliga vårar med ständiga bakslag och gassande sol i kombination med tjäle. De starkars stenekarna brukar helt enkelt bli frystorkade. Hur vi ska göra med våra stenekar får framtiden utvisa, men nog måste vi pröva åtminstone några av dem på friland?

Framtidsscenario i den Arboarktiska undervegetationen?

Som synes har steneken inte alls några i våra ögon ekliknande löv och det är också bara som ung den har blad som liknar de hos järneken (ilex – som ju inte alls är någon ek, men som fick sitt namn av Linné just för att den liknar unga stenekar). Gissningsvis är detta en anpassning för att lura betande djur att den är giftig. Det är bara att konstatera att den taktiken inte hade funkat i Arboarkticum där Iddi och hans anhang ju gärna glufsar i sig både järnek och idegranar.