Glädjen med vintergrönt

Det är ungefär nu, i slutet av januari, som man brukar börja känna sig sådär sinnesrubbat trött på vinter att det vissa stunder gör ont i magen.

Man skulle kunna hävda att det är perioder som den här som är de vintergröna växternas storhetstid: barr, mahonia, rhododendron, eldtorn – ja alla dessa fantastiska träd och buskar som på något märkligt sätt lyckas framleva i grönskande välmåga trots det bistra klimatet, och i sin storhet dessutom ger oss trädgårdssvältande stackare något att titta på.

Så skulle det kunna vara. Så är det säkert för många. Så synd bara, att just vi bor på en plats där man av nöden tvingas behandla alla träd och buskar, särskilt de vintergröna, på detta missklädsamma sätt:

Abies koreana ”Silberlocke” har gömt sina fina kottar för…

Vi kommer nämligen aldrig någonsin att glömma den fasansfulla vinterdag 2009, då vi vaknade till ett skövlat Arboarkticum. Inte heller kommer vi någonsin att tröttna på att förtala och dikta nidvisor om den djävulska roten till det onda:

…den djävulska skövlingsmaskinen Iddi.

I år är klövmarodörerna fler än någonsin, men vår nit med nät och fiberduk är också större än någonsin tidigare, och i år är det vi som vinner matchen om det vintergrönas välmåga.

I alla fall i matchen mot rådjuren. I matchen mot kylan är utgången fortfarande högst osäker. Håll gärna en tumme eller två för att epitafiet för de växtvänner som stryker med denna vintersäsong blir betydligt kortare än förra årets sorgliga lista.