Odlarbekännelser - den stulna lupinen

Hos oss har lupiner aldrig betett sig som det svårbekämpade ogräs de har rykte om sig att vara. Hos oss hotas de snarare av total utrotning, ety den plats där de växer har drabbats av den förfärliga åkomman Parksallat (Cicerbita macrophylla). Att vi fått parksallat i Arboarkticum misstänker vi är ett straff för att vi hittills aldrig besvärats av varken kirskål eller sniglar (elände måste spridas rättvist, right?).

Men detta ska inte handla om parksallat utan om lupiner. Efter försommarens kyla och regn är lupinerna vanvettigt sena i Arboarkticum. I allt beter de sig alltså som att de vore exklusiva exoter, och inte motorvägssluttningarnas trasgranna luffarkungar.

En av våra lupiner har till och med uppgraderats så till den milda grad att den fått ta plats i Konnässörsrabatten och förärats ett eget namn. Alsikelupin kallar vi den för, och här kommer vår bekännelse: denna lupin är uppgrävd - alltså stulen! - vid ett ödetorp utanför nämnda ort, en midsommar för några år sedan. Där, långt från ära och redlighet, fanns en fantastisk äng fylld av lupiner i alla färger. Just denna planta var extra vacker och, som av en händelse fanns en liten spade tillgänglig i handväskan (vaddå, brukar man inte ha det när man är ute på midsommarpromenad???)...

Stulen skönhet

När Alsikelupinen slår ut drar tonen på de vita bladen åt svagt svavelgult. Om inte våra övriga bonnlupiner har försvunnit helt snart hoppas vi på självsådda bastardfröplantor i spännande färger om några år.