Ett välkommet lyft för Vallen

Alunroten, Heuchera villosa, är näppeligen någon konnässörsväxt. Men efter 2003, när den rödbladiga varianten utsågs till Årets perenn, har den genomgått en tydligt statushöjning. Det är visserligen just det som är baktanken med utmärkelsen – att höja försmådda växters status – men det är få som lyckats lika bra som alunroten.

Inte heller i Arboarkticum kan alunroten räknas till de stora sevärdheterna. Hit har den inplanterats främst för att vi ska kunna pricka av ytterligare en medicinalväxt med sammandragande egenskaper. Att växten använts som alunstift på småsår är dock ett missförstånd. Namnet kommer sig av att roten har en smak som påminner om alunskiffer – hur sjutton man nu kommit på det? Undrar i vilken landsända som alun ingår i kosthållet? Käkar man oljegrus också?

Det finns en uppsjö olika alunrötter - detta är inte
den rödbladiga variant som blev Årets perenn 2003

Det går dock inte att sticka under stol med att alunroten även har estetiska kvaliteter, särskilt så här års. Hos oss har den dessutom ytterligare spätt på sitt existensberättigande genom att trotsa alla skötselanvisningar och stortrivas i den knastertorra Släntrabatten på Vallen. Och trots att vi kan låta en smula nedlåtande räknade vi senast till minst fyra olika sorters alunrot i våra rabatter. Hur gick det till?