Klagovisa till fröken Månsken

Nu måste vi tala om pioner igen - men denna gång vill vi avbryta den kvittrande lovsången med ett klagomål!

Pioner är förbenat snåla med blomningstid - vissa än värre än andra. Och i år händer det igen: vi missar en spektakulär grand finale med divan Claire de Lune.

Vi har nämligen ännu en gång lyckats pricka in försommarens resa just då detta sköna halvblod behagar lätta på förlåten och visa upp sina behag. Medan vi reser i västerled står hon väl just som bäst och showar med bara solen och de fyrfota och vingförsedda grannarna som publik. Möjligen återstår några av extranumren med de mindre sidoknopparna när vi är hemma igen, men det är ju inte riktigt samma sak...

För att trösta oss för att vi missar större delen av föreställningen hoppas vi i stället hinna med ett besök hos pionförädlaren Herman Krupke senare i veckan - där har vi varit många gånger tidigare, men aldrig i blomningstid. Vi hoppas på att få se ett överdåd som kommer att göra fröken Månsken därhemma stum av avund!

Häromdagen i Arboarkticum: retsamt fladdrande kronbladsspetsar

Claire de Lune är en så kallad primärhybrid, det vill säga en korsning där den ena föräldern är en namngiven doftpion, en Paeonia lactiflora, och den andra en vildart. Som ni förstår tycker alla primärhybrider att de är lite finare än andra pioner. Just Claire de Lune är resultatet av förbindelsen mellan doftpionen Monsieur Jules Elie och den ryktbara Madame Molly the Witch, Paeonia mlokosewithchii. Med de föräldrarna kunde ju inte avkomman bli annat än spektakulär: envis och vansinnigt vacker - men hon driver oss samtidigt till vansinne med sin retsamhet.