Vi vilar hos barren

Körbärsblomster som far i vinden, maskrosor som skriker ut sin närvaro, påträngande syrener som pockar på uppmärksamhet... Trädgårdar, parker och natur är nu så fulla av färg, form och doft att det är lätt att bli överväldigad. Egentligen törs man ju inte ens antyda det följande, men eftersom vi redan anklagats för att vara revoltbenägna vågar vi språnget och säger:

Man blir nästan mätt på blomster. Blasé.

(Vi bedyrar dock att detta är en hastigt övergående åkomma).

För att mildra denna stressade färgyrsel vilar vi oss idag hos våra barr: våra lugna, sansade, vackra och välartade barr. Ett av våra senaste inköp till Minipinetet, det vill säga det stentorg där vi har vår samling minibarrträd, är krypenen Limeglow. Försäljaren på växtmarknaden i Türi lovade att Limeglow skulle växa långsamt och med lite ansning helt säkert hålla sig under halvmetern i höjd. Vi håller tummarna och hotar som vanligt den lilla plantan med att det blir utflytt till det betydligt mer utsatta stora Pinetet om han bryter mot storleksrestriktionerna.

När de andra barrbarnen i Minipinetet tycker att Limeglow
är för barnslig kallar de honom ”infantilt barr”.

Krypenen, Juniperus horizontalis, härstammar från Nordamerika, och har oftast den sortens enebarr som kallas ’adulta’ – dvs fjällika, och inte de nållika barr som vi ser på våra svenska enar. Just det skiljer för övrigt den svenska enen från alla andra enar i världen: endast den svenska har enbart juvenila barr hela sin levnad, medan andra enesläkten oftast har juvenila barr i ungdomen för att sedan få den adulta sorten. Fast ska man vara ärlig: så vidare svensk är inte den svenska enen, det är världens mest spridda träd alla kategorier och finns nästan överallt, åtminstone på norra halvklotet.