Något om att sätta potatis

Det är något hederligt gammaldags över att sätta potatis. Kanske finns det ändå en gnutta arv kvar i blodet från förfäder på andra svenska odlingsslätter, som slitit med raka djupa fåror, och med skepsis spanat upp mot himlen som aldrig släpper det där efterlängtade regnet.

I helgen var det dags att våga sätta ut knölarna som vi haft på förgroning i några veckor. I år odlar vi fem sorter:

Princess. Verkar rättså trist. Den köpte vi bara för att allt annat var slut just då.
Sparris. En gammal trotjänare. Eftersom mandelpotatis inte blir bra i Norduppland blir det i stället sparrispotatis till surströmmingen.
Chérie. Den bästa vardagspotatisen. Pålitlig och vacker med sitt röda skal. Brukar vara extremt högavkastande.
Amandine. Den godaste potatisen alla kategorier. Märkligt enkel och trevlig att ha att göra med.
Osprey. Ny för oss - skotsk sort som påstås vara utmärkt som bakpotatis.

Det finns många myter om hur potatis ska hanteras för att förgroningen ska ge bästa resultat i form av fina rötter. Man ska ha sättpotatisen i äggkartonger, i barkmull, spreja med vatten dagligen, placera i väster- eller österfönster och vända kartongen regelbundet. Och så vidare.

Vi vet såklart att det mesta av det där bara är trams. Potatis ska förgros på varsin gåsdunstoppad sidenkudde. Var dag ska de erbjudas möjlighet till vänlig och givande konversation, gärna av kulturellt slag. Vätska ges i lagom mängd i form av förstklassig svensk vodka. Då blir resultatet så här bra när det är dags att försiktigt be knölen om lov att få stoppa om den med lite norduppländsk lerhaltig mull.

Hanteras varsamt