Eftersom vår egen en (Juniperus communis) Einar på Åsen fortfarande är så liten lär det dröja mycket länge innan vi kan skatta våra hushållsenbär där. Ja, eventuellt kommer så aldrig att bli fallet eftersom Einars könsidentitet är högst osäker och det endast är honplantorna som får kottar.
Det är svårt att inte bli fascinerad av detta barrträd som lär vara världens mest utbredda och som finns på alla kontinenter på norra halvklotet. Eftersom de inte blir så våldsamt höga, växer långsamt och sinsemellan kan anta ganska olika växtformer är det lätt att få personliga relationer till de olika individerna. Det är också lite speciellt hur de båda könen tycks ha olika preferenser för växtplats. Hanplantorna har ingenting emot lite tuffare tag i vindpinade lägen i hag- och ängsmark. Honorna tycks i stället föredra lite mer skyddade lägen i skogsbryn.
På slätten, inte långt utanför trädgården, ligger två små åkerholmar. Sedan vi upptäckte att det på den ena endast huserar pojk-enar och på den andra endast flick-enar har holmarna fått namnen kavaljerholmen och jungfruholmen. I helgen var det dags att åter fylla på kryddskåpet, varför vi avlade en visit hos de väna jungfrurna. Väna och väna förresten. Eftersom kottarna tar tre år på sig att utvecklas är det högst vart tredje enbär som är moget. Detta i kombination med jungfrurnas ilskna taggighet gör det hela till en riktig prövning. Jungfrur och jungfrur för den delen, hur kom kottarna dit egentligen? Tranor har vi gott om men storken har vi aldrig sett till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar